Helgen i Mae sot har varit skön, på snudd på min förkylning. Kom som sagt i fredags och då var grabbarna med. Drack lite på fredagen och på lördag var vi ute och shoppade innan karaoken och discot. På lördagsmorgon vaknade jag med super duper ont i halsen. Under lördagen nös jag hela tiden, fick huvudvärk, ledvärk och blev snorig. Jag som aldrig är sjuk har helt plötsligt varit sjuk 2 gånger under 2 veckor, jo men visst! Igår var en “bara ta det lugnt” dag. Käkade frukost/lunch på en lokalmarknad med grabbarna och sedan åkte jag, Anna och Tiger till busstationen för att köpa bussbiljett men det var stängt. Så vi åkte tillbaka på hotellet och sedan vilade vi en stund. Tiger stack efter ett tag till grabbarna och sen åkte de tillbaka till Mae la camp. Så vi fick aldrig säga hejdå till Luther. Luther som för övrigt blev en helt annan människa utanför lägret. Han var inte samma softa kille som han var i början. På kvällskvisten skulle jag och Anna leta upp ett ställe att äta på, lättare sagt än gjort.. Vi gick och gick men till slut hamnade vi på ett ställe med frukost mat. Så det blev korv, ägg, vita bönor och toast till middag och en kiwidrink. När vi åt upp gick vi till 7eleven och handlade lite smått och gott. Idag har det sett ungefär likadant ut fast vi var och tog oss en 2 timmars lång Thaimassage. Som jag inte njöt av, var fel thaimassage. Den vi fick var slit och släng, de drog och tryckte svinhårt. Min förkylning gjorde inte saken bättre. Nä jag vill ha skön massage där man slutar tänka och bara njuter.. Får prova något ställe i Chiang Mai också. 07.30 lämnar vi hotellet för att resa dit.

Något jag har saknat/saknar så väldigt mycket i Thailand är närhet med en annan människa. Missförstå mig rätt. Jag tar nog mycket på min sambo, t.ex sträcker ut en hand och pillar i hans hår när han kör bil, smeker hans rygg när vi är i diskar eller kollar på film eller så pussar jag på honom stup i kvarten. Sån är jag. Jag tycker om att sträcka ut en hand och känna hans närhet och trygghet han ger mig. Fast jag behöver nog inte ens röra honom för att känna närhet eller trygghet. Han ger mig det bara vi är i samma rum. Sen saknar jag någon som förstår mig helt och hållet och vet hur jag är. Ibland känns det som att jag hela tiden blir missuppfattad, men jag orkar inte rätta heller. Jag saknar familjen, vännerna och Patrik eftersom de är på samma nivå som jag. Jag har tröttnat på att vara annorlunda och sticka ut från mängden. Är ganska less på att alla stirrar, för stirrar gör de. Jag var ganska förberedd att sakna Patrik väldigt mycket och längta efter honom. Första dagarna gick bra, första 1,5 veckan gick faktiskt över förväntan bra. Så slog det till nu i helgen. Gud i himmelen vad jag saknar honom. Jag längtar inte hem, jag vill bara vara nära honom. Vill ha han här. Med mig. Nu. Men om typ 78-83 dagar kommer han, beroende på om han vill med till Taiwan eller inte. Då när han kommer blir det semester. Vill han dra med till Taiwan så blir det 5 dagar där och sen blir det nog Koh Samet i 10 dagar eller något liknade men om han kommer efter Taiwan blir det bara Koh Samet, och självklar Bangkok.

Ursäkta om jag har en down period nu. Det måste vara förkylningen som gör mig svag.