Ibland har jag tänkt på att kliva ur cybervärlden. Jag kommer på mig själv att jag har suttit med mobilen eller taben i flera timmar. Hallå världen? Mobilen är längst några meter bort. Kollar alltid vart mobilen, panik om jag inte hittar den. Det första jag gör på morgonen är att kolla facebook, instagram, mailen och aftonbladet, samma sak innan jag somnar. Helt sjukt. Umgås man med andra är mobilerna med hela tiden. Jag kan sakna tiden utan mobil, utan wikipedia, utan mail, ja utan allt modernt. Ibland känns det som att jag är född på fel århundrade, samtidigt som att jag inte alls skulle ha passat in då. Jag skulle nog ha blivit bränd på bål pga mitt beteende.

Känner mig inte bitter över cybervärlden. Inte alls. Men ibland vore det trevligt att få lite nostalgi känslor. Kanske börja brevväxla med någon? Någon som är på't? Dock är min handstil totalt värdelös (en nackdel med cybervärlden ;) ).

Nej nu ska jag lägga mig och tänka tillbaka på ungdomen. God natt.

Vissa ord kan göra så ont att höra. Även om man redan innan vet att det är just de orden som kommer att komma så gör det ont. Så långt ner i själen tar dem. Någon gång hoppas jag de orden istället ger mig glädje men fram tills dess ger det mig smärta.

Om jag lägger det åt sidan och tar fram det positiva. Min ångest är mycket bättre och även måendet. Tror det var väldigt bra av läkaren att höja dosen på den medicin jag tar istället för att sätta in en ny. Kan dock inte riktigt slappna av. Inte än. Är man van att pendla upp och ner som en jojjo i måendet så blir det svårt att lita på att det kommer gå upp och stanna där. Man väntar på nästa dipp. Förhoppningsvis kommer det ingen mera dipp ner i skiten utan nu går det bara uppåt på den här långa, jobbiga trappan.

Nu ska jag försöka somna. Hälsotecken - trött på kvällen och somnar på direkten (om man inte råkat somna på soffan efter middagen) och aptiten är tillbaka. Nu är jag hungrig igen och äter pga det och inte för att jag måste. Får inte glömma hälsotecken när vi bara får lära oss om tidiga tecken på skov. Det ni - Linda ser det positiva i saker. Tack och hej!

När mitt psykiska mående börjar ordna upp sig så drar mitt fysiska mående igång och jävlas. Började med att få riktigt ont i magen, bli illamående och få ont i lederna igår på dagen. I natt låg jag vaken och snurrade pga magsmärtorna. I morse när jag klev upp för att få i mig frukost så provade jag nyponsoppa vilket jag fick i mig en liten mun innan jag fick springa och spy. Då blev det sjukskrivning. Eller fortsatt sjukskrivning. Fick i mig lite nyponsoppa innan jag däckade på kökssoffan. Putte sa åt mig att lägga mig i sängen och efter en stund kunde jag somna och sov i några timmar. När jag vaknade igen så hade jag självklart huvudvärk från helvete och ont i resterande del av kroppen. Njurarna värker men det kan ju bero på att jag legat mycket. Så nu väntar jag på om förkylningen ska slå till rejält eller om den stannar här. Magen värker inte lika mkt och jag har fått i mig lite mer nyponsoppa.

Jag vet inte vad magvärken beror på. Googlade igår och mina symtom stämmer ju självklart på stress. Ja det kan ju stämma. Dock är jag inte alls i närheten av stressen jag hade förra året. Då glömde jag bland annat bort hur en bh skulle knäppas, vilken sida av vägen man ska köra på och alfabetet. Nu glömmer jag bara bort namn och ord. Stor skillnad. Äh jag får ta det som det är. Snart blir det bra. Det är jag säker på.

Idag var det sista träffen på psykiatrin för utbildningen. Tråkigt att det tagit slut men vi bipolära har bestämt att vi ska ses cirka 1 gång i månaden för att prata av oss. Vi ska få träffas på psykiatrin och om vi vill kan en sköterska delta och de kan även hjälpa till med intyg till arbetsgivare. Kanon för mig som får åka så långt och blir borta så gott som hela dagen. 

Träffade även min läkare idag. Blev bestämt att jag ska gå upp i medicin för att se om det hjälper och att jag kommer ur depressionen. Som jag faktiskt är i. Fick ta ett test, madrs-s, en bedömning för depression som visade att jag är inne i en depressiv period nu. Denna gång hade jag 32 poäng kontra förra gången jag gjorde det då jag hade 11 poäng. Har på något vis blivit arg och less. Är arg och less på sjukdomen, på att jag har något "fel" i huvudet och inte kan fungera som "normala". Att jag måste äta medicin. Att jag måste lita på medicinen. Att jag måste tänka extra kring mitt liv och livsstil.  Att det ska vara så jävla komplicerat att leva. Ja jag vet. Livet är lika för alla. Alla har bättre och sämre perioder i livet. Alla pendlar. Ja jag vet! Är inte helt blåst i skallen. Problemet är att jag pendlar lite väl ofta, jag har en diagnos, jag går på medicin som har visats fungera bra. Inte perfekt men bra. Jag har varit stabil. Jag pendlar inte upp och ner som en jäkla jojjo. Jag önskar inte längre att jag vore död. Jag har ett bättre fungerande liv nu än för 1 år sedan. Problemet är att jag fortfarande måste ändra på mera än att bara äta medicin. För mig är rutiner livsviktiga. Sömnen. Kunskap om mig och min sjukdom. Men det är inte lätt. Det är absolut inte lätt när kropp och huvud inte samarbetar. När ångesten drar ner mig ännu längre ner i mörkret.  När jag helt plötsligt inte kan fungera. När jag ligger och skriker åt mig själv. När jag trycker ner mig själv. När jag tvivlar på mig själv och min närhet. När inte ens jag vill leva med mig själv varför skulle andra vilja göra det? När jag suger på mitt arbete. När jag hatar mig själv. När ett litet problem blir super stort för jag inte kan kontrollera mina tankar och ångest. När jag känner mig ensam. När allt är okontrollbart. När allt är kaos i mitt huvud. När jag gråter utan att veta varför. Det är inte lätt. Det kan jag berätta för er. Det är inte lätt. Jag önskar mer än allt att jag bara kan kliva upp ur soffan.  Att jag kan åka iväg på jobbet utan ångest. Att åka hem från jobbet utan ångest. Att jag kan känna mig trygg i mig själv. Att vara säker på att jag kommer fungera just den helgen då det där roliga kommer att ske. Att jag litar på mig själv. Att jag vet vem jag är. För vem är jag? Är jag sjukdomen? Är jag kanske alltid låg och nedstämd? Kanske jag bara är lat? Kanske jag bara gnäller lite för mycket? Kanske jag är hypokondriker? Kanske jag bara hittar på allt? Kanske jag överdriver? Kanske det är så att jag måste knapra piller för att må bra? Ja jag vet inte vem jag är längre? Är jag den glada och positiva tjejen som jag kommer ihåg mig som innan den här karusellen drog igång? Nej tydligen inte längre. Men är det här jag? Ledsen, nedstämd och ingen ork/glädje? Hoppas verkligen inte det... Allt det här kaoset jag beskriver är inte lätt att se på mig kan jag tänka mig. Nä för kaoset är inom mig. Inte utanpå. Inget brytet ben som går att fixa på några månader. Det här är en livslång läkningsprocess. Jag kommer, förhoppningsvis,  lära mig hantera min sjukdom och mitt liv. Jag måste bara komma på hur. Hur jag ska lura mig själv. Hur jag kan smyga förbi min hjärna och göra allt som måste göras. Men det kommer. Snart kommer det. Jag börjar med att stoppa i mig en sömntablett och hoppas att jag vaknar imorgon utan ångest och att jag tar mig på jobbet. Att jag orkar kämpa emot. 

Ibland vill jag fly. Fly från mig själv och mitt liv. Börja om. Börja om i ett liv utan bipolär. Som "frisk". I bland vill jag slippa tänka på sjukdomen, eller försöka lita på att andra förstår. Att slippa tänka på hur det kommer gå om man gör ditten och datten. Men att fly hjälper inte. Vet det. Det är bara att lära sig hur jag bäst kan hantera sjukdomen och mitt liv på bästa sätt. 

I dag sjukskrev jag mig. Jag orkade verkligen inte gå på jobbet. Och med orkade inte handlar det inte om lathet eller att jag är för trött. Självklart är jag trött men jag hade inget problem att kliva upp. Upp kom jag utan att snooza. Jag mår dåligt. Jag har ångest, en sån ångest att åka på jobbet. Hela jag skriker nej. Har funderat många gånger på att sjukskriva mig men det slutar alltid med att jag åker iväg. Dels för att jag vet att ingen kommer göra mitt jobb, människor får vänta på pengar och sen det där med mina pengar. Jag har inte råd! Det skriks det väldigt högt i skallen. Sen är jag rädd för att sjukskriva mig. Tänk om det bara fortsätter, att jag inte kan stanna och få stopp på det onda. 

Jag började ju må bra. Det började vända för två veckor sedan. Trodde att nu blir det bra. Men helgen blev för påfrestande. Kände på lördagen efter några glas vin att det skulle spricka. Har vetat om att helgen kommer att påverka mig men har ignorerat det. Har tryckt det åt sidan. Men på lördagen började jag stänga av, drog mig undan och började oroa mig över måndagen. Har sett fram mot helgen. Ville ha en riktigt jäkla rolig helg och bara slappna av. Men det gick inte. Skit skalle.

Nu hoppas jag det här håller i sig. Energin. Orken. Glädjen. 

Saker börjar hända, äntligen. I helgen har vi fått mycket gjort. I helgen städade vi ett rum nere vid hundgården som var full med möbler och kartonger men som nu är ett slags arbetsrum med skrivbord och bokhyllor. Inne i de andra sovrummen  fick vi bort en säng, kontorsmöbler och bokhyllor. Fyllde en hel släpvagn som vi var till tippen med idag. Rummen börjar tömmas så jag snart kan börja renovera och inreda. Det ser jag verkligen fram emot! 

Idag har jag kokat lingonsylt och gjort pannbiffar med löksås till middag. Gott blev det.  Ja och just ja. Vi hängde upp en renbog som har legat i salt i 2 veckor. Nu ska den få hänga ute under tak till påsk. Ska bli väldigt intressant att smaka. 

Jag tycker vi har fått väldigt mycket gjort i helgen. Det märks så väl i rummen att vi har rensat ut. Det är så skönt när jag börjat komma igång igen.  Var väldigt länge sedan jag var så produktiv.  Mer av den varan tack.

Nu när jag börjar må bra igen så tycker ju jag att det var onödigt att boka in ett besök med läkaren för att diskutera medicinen. Men det kan vara bra att diskutera  vad jag ska göra om det tippar igen.