Life is a rollercoaster - just gotta ride it

Alla inlägg under juli 2013

Av lindamatilde - 22 juli 2013 00:24

Känner att jag har det rätt gött nu. Gillar livet. Gillar min karl.

Nöjd med sommaren hittills och hoppas på några veckor med sol innan det vänder igen. Många saker kvar att göra på gården men vi får göra en prioritetslista så betar vi av så mycket vi hinner. Har varit sån fokus på att vi måste hålla på så fort vi bara är hemma. Det har lett till att allt annat har blivit bort prioriterat, för båda, som tex att köra cross och träna. Jag har inte mått så dåligt över det men sambon lider. Nu har vi bestämt att inte stressa och att vi gör andra saker också. Vilket är riktigt skönt. Så nu blir det träning för honom så fort han är helt frisk och jag kanske hinner springa en vända innan midnattsloppet..

Nej nu ska jag sova så jag är pigg på min sista semestervecka. Natti!

ANNONS
Av lindamatilde - 18 juli 2013 23:22

Jag har jobbat den här veckan och när jag kör in på morgonen så brukar jag filosofera en del. En sak jag har tänkt på är det här med semester och hur det påverkar mig. När rutinerna kastas om helt och hållet.

Självklart påverkar det mig. Jag är trött, så trött, jag är orkeslös, funderar mycket mera på flera plan (läs livet), mer ångest och oro (även om det inte alls är i närheten av hur det var förut) och känner mig allmänt låg. De 4 veckorna jag hade semester blev det inte alls mycket gjort här hemma av det som var planerat. Jag dejtade soffan och sängen en del i sällskap av en bok. Precis det jag trivs bäst med. Nu denna vecka när jag jobbat har jag varit helt slut. Dels är det sedan Turkietresan och för att få kliva upp på morgon. Tur jag går på semester igen imorgon, dock bara en vecka.

Men måste tillägga att jag känner mig stark. Inte alls i någon riskzon för att falla. Hittar mig själv mer och mer och börjar trivas. Trivs att vara mig själv igen. Det är faktiskt som natt och dag på bara ett år. Mer självsäker, vågar mera och önskan att få barn är borta. Självklart blir det väl barn någon gång. Tänk så många tårar jag fällt för att min sambo sagt sen när jag frågat om barn. Nu efteråt så tror jag att jag inte grät för att han sa nej och att jag inte skulle få barn. Jag tror att jag ville ha trygghet och en fast punkt i mitt liv istället för ett barn egentligen. Något som jag måste ta hand om och då måste ha rutiner. Framför allt tror jag det handlade om trygghet. Nu känner jag absolut ingen stress på den fronten. Hellre bara jag och sambon så vi har frihet att göra vad som helst. Att sticka iväg när man vill.

Ja vi får se vart livet leder. God natt!

ANNONS
Av lindamatilde - 3 juli 2013 10:54

Jag har inte skrivit om mitt mående och hur det går med medicineringen på länge.

Jag har börjat känna att jag mer och mer blir mitt "gamla" jag. Att jag blir mig själv igen. Jag har länge beskrivit mig som glad, positiv och inte rädd för att prova nya saker när jag har sökt jobb. Det var så jag var innan det brakade loss. Självklart fick jag mina utbrott lite då och då och jag hade perioder när jag hellre låg inne och läste böcker. Förut vågade jag ta plats, ville gärna vara den som bestämde och kunde diskutera för mig. Då var jag inte konflikträdd och hatade rutiner och att hela tiden göra samma saker. Då ville jag tänja på gränserna.

Detta var under skoltiden och efter det började jag tappa bort mig själv. Jag fortsatte som sagt att beskriva mig som hur jag var innan fast det absolut inte var så. Visst kanske andra skulle säga att jag var en glad tjej, och det var jag ibland, på riktigt alltså. Jag levde inte i ett totalt mörker. Jag hade ju mina maniska perioder och då var allt var bra.

Jag har de senaste åren varit motsatsen till den jag var innan. Jag var verkligen konflikträdd, rädd för förändringar, trodde inte på mig själv och att jag inte dög till något/någon, hade svårt att fatta beslut, negativ till det mesta (förutom under maniska perioderna, sen handlade det väl om förändringar), ledsen, nedstämd, ångestfylld och jag hade en längtan efter att bara få sova, att få dö. Under de värsta perioderna låg jag bara och grät och sa till min sambo att det här inte var jag och att jag måste få hjälp. Jag var rädd för mig själv. Ibland kunde jag vara känslokall och brydde mig inte när andra hade det jobbigt.

Nu känner jag att jag mer och mer börjar få tillbaka självförtroendet och att jag vågar stå på mig. Att jag kan diskutera om det behövs, fast jag orkar för det mesta inte med små konflikter utan bara acceptera hur situationen ser ut. Jag känner att om jag ska göra saker så ska jag göra det för mig själv och inte för andra längre, tex träningen. Förut var det för att ha ett gemensamt intresse som sambon och för att få vänner. Att vara vännerna till lags och att jag trodde att vännerna bara var vänner för att jag tränade med dem. Nu vet jag att de fortfarande finns där fast jag inte tränar och en av dem som började som träningsvän är bland den bästa vän jag har just nu och jag uppskattar henne väldigt mycket. Nu vet jag att jag måste vilja göra det för mig själv för att göra det hel hjärtat och tyvärr är träningen lågt prioriterad för tillfället. Nu känner jag att jag vill göra saker, upptäcka saker. Skulle mer än gärna jobba ett halvår i Norge för att sedan åka runt i världen, som var min plan när jag var yngre. Nu är kanske det inte helt lätt att sticka iväg när jag har sambo och bor i hus men någon gång i livet ska jag göra en lång resa eller rent utav bo i ett annat land. Det var och har blivit min dröm igen.

Jag strävade förut efter trygghet och rutiner för att få något i mitt liv som var stabilt. De perioderna jag klarade av att ha det så fungerade jag bättre men det är inte lätt när man är bipolär och när små förändringar kan förstöra allt. En resa, en fest eller en längre ledighet kunde förstöra allt. Det var inte bara dåliga saker som förstörde. Nu fungerar det faktiskt om sömnen ruggas lite, om det inte är sammalika. Självklart måste jag tänka på sömnen och jag blir lite påverkad men inte ens i närheten som förut.

Det är en skön känsla just nu. Jag är väldigt glad över medicinen och att den funkar. Att jag är stabil i mig själv igen. Självklart finns normala känslor som ångest, oro och irritation kvar. Det får jag acceptera, jag är inte ute efter att slippa det utan vill bara må bra. Jag är inte ute efter att vara som alla andra längre utan jag är ute efter att vara mig själv. Ett syskonbarn till sambon är väldigt lik sin mamma till utseende och får höra det rätt ofta men härom dagen så sa jag att jag såg hennes pappa i henne också och då svarade hon att hon såg sig själv i henne. Det är helt rätt. Hon är en egen individ och det ska vi alla vara.

Det får avsluta det hela. Ha en bra dag!

Av lindamatilde - 3 juli 2013 09:57

Jag har inte skrivit om mitt mående och hur det går med medicineringen på länge.

Jag har börjat känna att jag mer och mer blir mitt "gamla" jag. Att jag bli mitt gamla jag.

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2013 >>>

Fråga mig

1 besvarad fråga

Omröstning

Känner du någon med psykisk ohälsa?
 Ja
 Nej

Gästbok

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Besöksstatistik

RSS

Följ bloggen

Följ Life is a rollercoaster - just gotta ride it med Blogkeen
Följ Life is a rollercoaster - just gotta ride it med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se