Idag har en av mina bästa vänner som barn gått bort. Min farfar. Han somnade in i natt/morse. Oväntat från min sida. Fast det är väl alltid oväntat. Man tror väl aldrig att någon ska dö.

Nästan alla av mina barndomsminnen är från farmor och farfar. Enligt mina minnen var jag där jämt som barn, nästan så jag bodde där på heltid. Självklart var det inte så men det känns så. De var mina extra föräldrar och inte bara farmor och farfar.

Att springa runt och gå på upptäktsfärd i huset och runt gården i Härdal på vintrarna var det bästa som fanns. Att spendera sommaren i Bildhöst, farmor och farfars fäbovall, och känna total frihet var även det det bästa som fanns. Större trygghet än hos farmor och farfar fanns inte. Jag skriver farmor och farfar eftersom det är de tillsammans som gjorde det möjligt att uppleva det. Har nog lika många minnen från båda och utan en av dem så vore det inte samma.

Kommer ihåg när vi var i Bildhöst och vi skulle ner på byn och handla jag och farfar. Då hade han ryggsäck och vi gick ner till bilen. En särskild lukt hade ryggsäcken. En sån där lukt som är speciell för barndomen. Jag följde med farfar nästan varje gång och även jag fick ha min lilla ryggsäck. Var det styggväder fick jag stanna med farmor. På senare år körde vi mule ner till bilen. Att handla var våran syssla tillsammans. Lika när man skulle hämta ved. Då var jag med farfar ut och högg upp och bar in. Jag var även med när vatten skulle pumpas upp från källan. En rolig och spännande syssla tyckte jag.

Farfar satt och visslade mycket. Ett ljud som hörde till i köket i Härdal eller uppe i Bildhöst. Tittade vi på TV så visslade han, satt han och lyssnade på radio visslade han, ja han visslade ofta när han var omkring en.

Till middag skulle det vara dricka. Var det mjölk som skulle drickas var det köpmjölk. Inte deras egna mjölk. Spickekött och spickekörv fanns det ofta hos farmor och farfar och då och då kunde man få en bit. Godis var det alltid i en skål också.

"Vill du ha en pix" var farfars standard replik på kvällen innan läggdags. Men man fick inte ta någon utan att fråga på dagarna.

Ett minne jag håller kärt om hjärtat är när han på morgonen väckte mig och farmor med kaffe och macka på säng. Fågelfröhårdbröd (Wasa frukost) med smör som var delat i två på längden så det gick lättare att doppa i kaffet var det jämt. Och gu' va gott det var. Kommer även ihåg att farfar drack kaffe på fat också. Något jag gärna tog efter.

Karlavagnen skulle farfar lyssna på när vi la oss och även jag låg och lyssnade fram tills jag somnade. En härlig nattvisa.

Farfar spelade dragspel och farmor ville att han skulle spela för oss lite då och då. Jag tyckte han var duktig och när han var med på radio och spelade var jag stolt.

Jag var och är fortfarande stolt över min farmor och farfar. Jag är stolt över det liv de levde. Det liv jag kom ihåg att de levde. Jag tyckte att de hade det bästa livet man kunde ha, det bästa jobbet man kunde ha. Att ha en fäbod, att ha boskap, att tillverka sina egna produkter, att de var/är starka människor som slet hårt. Ingen som bestämde över dem.

Jag pratar ofta om de och då med glädje i rösten. Finns nog ingen jag har större respekt för än de. De har gett mig så mycket.

De senaste åren var jag inte dit så mycket vilket jag ångrar. Men förhoppningsvis visste/vet de att jag fortfarande älskar dem. Att de fortfarande är några av de viktigaste personerna i mitt liv och kommer alltid vara. De var/är bland de snällaste människor jag vet, gav mycket till andra och var väldigt omtyckta.

Jag hoppas vi ses igen farfar.

Idag har en av mina bästa vänner som barn gått bort. Min farfar. Han somnade in i natt/morse. Oväntat från min sida. Fast det är väl alltid oväntat. Man tror väl aldrig att någon ska dö.

Nästan alla av mina barndomsminnen är från farmor och farfar. Enligt mina minnen var jag där jämt som barn, nästan så jag bodde där på heltid. Självklart var det inte så men det känns så. De var mina extra föräldrar och inte bara farmor och farfar.

Att springa runt och gå på upptäktsfärd i huset och runt gården i Härdal på vintrarna var det bästa som fanns. Att spendera sommaren i Bildhöst, farmor och farfars fäbovall, och känna total frihet var även det det bästa som fanns. Större trygghet än hos farmor och farfar fanns inte. Jag skriver farmor och farfar eftersom det är de tillsammans som gjorde det möjligt att uppleva det. Har nog lika många minnen från båda och utan en av dem så vore det inte samma.

Kommer ihåg när vi var i Bildhöst och vi skulle ner på byn och handla jag och farfar. Då hade han ryggsäck och vi gick ner till bilen. En särskild lukt hade ryggsäcken. En sån där lukt som är speciell för barndomen. Jag följde med farfar nästan varje gång och även jag fick ha min lilla ryggsäck. Var det styggväder fick jag stanna med farmor. På senare år körde vi mule ner till bilen. Att handla var våran syssla tillsammans. Lika när man skulle hämta ved. Då var jag med farfar ut och högg upp och bar in. Jag var även med när vatten skulle pumpas upp från källan. En rolig och spännande syssla tyckte jag.

Farfar satt och visslade mycket. Ett ljud som hörde till i köket i Härdal eller uppe i Bildhöst. Tittade vi på TV så visslade han, satt han och lyssnade på radio visslade han, ja han visslade ofta när han var omkring en.

Till middag skulle det vara dricka. Var det mjölk som skulle drickas var det köpmjölk. Inte deras egna mjölk. Spickekött och spickekörv fanns det ofta hos farmor och farfar och då och då kunde man få en bit. Godis var det alltid i en skål också.

"Vill du ha en pix" var farfars standard replik på kvällen innan läggdags. Men man fick inte ta någon utan att fråga på dagarna.

Ett minne jag håller kärt om hjärtat är när han på morgonen väckte mig och farmor med kaffe och macka på säng. Fågelfröhårdbröd (Wasa frukost) med smör som var delat i två på längden så det gick lättare att doppa i kaffet var det jämt. Och gu' va gott det var. Kommer även ihåg att farfar drack kaffe på fat också. Något jag gärna tog efter.

Karlavagnen skulle farfar lyssna på när vi la oss och även jag låg och lyssnade fram tills jag somnade. En härlig nattvisa.

Farfar spelade dragspel och farmor ville att han skulle spela för oss lite då och då. Jag tyckte han var duktig och när han var med på radio och spelade var jag stolt.

Jag var och är fortfarande stolt över min farmor och farfar. Jag är stolt över det liv de levde. Det liv jag kom ihåg att de levde. Jag tyckte att de hade det bästa livet man kunde ha, det bästa jobbet man kunde ha. Att ha en fäbod, att ha boskap, att tillverka sina egna produkter, att de var/är starka människor som slet hårt. Ingen som bestämde över dem.

Jag pratar ofta om de och då med glädje i rösten. Finns nog ingen jag har större respekt för än de. De har gett mig så mycket.

De senaste åren var jag inte dit så mycket vilket jag ångrar. Men förhoppningsvis visste/vet de att jag fortfarande älskar dem. Att de fortfarande är några av de viktigaste personerna i mitt liv och kommer alltid vara. De var/är bland de snällaste människor jag vet, gav mycket till andra och var väldigt omtyckta.

Jag hoppas vi ses igen farfar.