I natt/morse så låg jag och grät och sa till min sambo att jag inte ville att han skulle åka på jobbet idag. Den här jävla förkylningen gjorde så att jag fick börja om igen, tillbaka till innan sjukskrivningen. Aptiten är borta så senaste dagarna har jag knappt ätit något. Knappt någon sömn, jag är helt slut så jag bryter ihop lite då och då, för 2 nätter sen fick jag panik och fick inte i mig luft. Vågen fortsätter ticka neråt. Patetisk, svag och löjlig människa känner jag mig som.

Jag som hade hoppats på 50% tillbaka i arbete, som sjönk till hopp om 25% tillbaka har svårt att tro att jag kommer kunna göra det på ett tag igen. Inte bara för att jag är förkyld utan för att kroppen är nere på minus igen. Vi får se vad läkaren säger imorgon.

(Jag tvingade inte min sambo att vara hemma utan han for på jobbet)

Jag är gravid. Något jag hade räknat bort här i livet. Vill/ville inte ha barn och trodde jag inte kunde eller skulle ha svårt att bli gravid. Tydligen gjorde det mig lite för chill så nu sitter jag här i v.22 och ska bli mamma i maj.

Har så mycket känslor inom mig över den här graviditeten. Så mycket dåligt samvete. Dåligt samvete för att jag inte ser fram emot att bli mamma, dåligt samvete att min sambo inte får en trevlig upplevelse inför att bli pappa, dåligt samvete att jag "bara klagar". Känner mig värdelös som inte orkar ta hand om mig själv, att jag inte tar hand om vardagssysslorna, att jag inte jobbar.