Life is a rollercoaster - just gotta ride it

Alla inlägg under november 2012

5.

Av lindamatilde - 29 november 2012 06:55

Berätta om ett tillfälle du skulle vilja uppleva igen.

Oj. Ja vad skulle jag vilja uppleva igen? 18 års dagen, studenten, dagen jag klarade körkortet? Nää jag tror inte det.

Jag vet inte om det är ett tillfälle utan mer en period. Hösten 2004. Jag var super duper nykär, allt var pirrigt, allt var mysigt, sömnbehovet var noll, alla resor till Östersund, alla pussar, alla kramar, middagarna varje fredagkväll. Det finns så många fina tillfällen den perioden då när jag träffade Patrik och vi började vår resa hit.

ANNONS

4.

Av lindamatilde - 28 november 2012 06:56

Såhär ser jag på mig själv.

Berg och dalbanan. Det beskriver mig bäst. Jag far upp och jag far nere. Jag mår bra, jag mår ok och jag mår piss. Som alla andra gör i bland. Jag har en otrolig pliktkänsla, jag vill få saker gjorda och jag vill få de gjorda snabbt. När måendet och orken faller och jag står där med 10 saker jag tagit på mig att göra kommer ångesten. Jag känner mig väldigt, väldigt blyg men jag har väldigt svårt att vara tyst. Jag pratar mycket. Jag hatar att ljuga. Då äter ångesten upp mig. Alltså känner jag mig som en väldigt ärlig människa. Jag tycker väldigt mycket om att göra andra glada, helst genom mat. Man når många genom mat. Jag har svårt att släppa människor nära, även om jag delar med mycket av mitt liv. Jag är osäker. Jag litar inte på att människor stannar. Vem orkar med mig i längden? Jag kan ha världens energi. Jag kan få mycket gjort. Jag lever oftast i ett kaos, även om det uppfattas som städat hos oss. Jag vet aldrig vad jag vill. Hatar att ta beslut. Boknörd. Sporttjej som tappat sporten. Älskar min sambo så otroligt mycket. Ibland nyfiken på nya saker, ibland livrädd. Vill göra så mycket och ändå så lite. Vrång och bestämd.

Hur andra kanske uppfattar mig? Glad, positiv? Organiserad? Lätt till skratt? Vore intressant att få veta.

ANNONS

3.

Av lindamatilde - 27 november 2012 06:48

Mitt drömresemål.

Jadu, just nu känns det som att drömresemålet är första bästa land med värme.. Men ett ställe jag sagt att jag vill till och som verkar passa mig perfekt är Maldiverna. Vilken atoll spelar ingen roll men jag är gärna där i 2 veckor och slappar.

Finns andra städer och länder jag vill till också. Prag, Paris, Skottland, Engelska landsbygden, Irländska landsbygden, USA, Australien, Hawaii (jaaa jag vet att det är USA), Indonesien, Japan, Jamaica och säkert en hel del fler som jag inte kommer på... Jag vill iaf resa! Är jag för gammal för att dra till Norge och jobba ihop lite cash för att sedan åka jorden runt?

2.

Av lindamatilde - 26 november 2012 21:40

Berätta om en person som har haft stor betydelse i ditt liv.

Enkelt. Farmor.

Detta skrev jag 2009 på bloggen om min farmor:
Min farmor heter Maria Andersson och fyller 79 år i år, hon är ganska känd för att vara en bonde och hennes sommarställe heter Bildhöst och ligger ca 2 mil utanför Härdal. Varje år har vi bufört korna dit och hem på våren och hösten, det tar ungefär 4-5 timmar att gå. Där bor dom hela sommaren med några besök för farfar till byn för att handla råvaror. I Bildhöst älskade jag att vara som barn och allt som hörde till. Bildhöst ligger mitt ute i skogen och man måste gå några kilometer för att komma dit. Det finns ingen el, inget rinnande vatten och ingen toalett utan ett dass. Dom har en gasolspis och en vattenpump som pumpar upp dricksvatten ur en tjärn som ligger en bit bort och en solcell som gör det möjligt för dom att lyssna på radio. Dom har haft mellan ca 5-12 kor genom åren, sammanlagt vet jag inte hur många dom har haft, och en hund och en katt har alltid funnits med. Många turister har besökt bildhöst på sommaren och det var både svenska och utländska turister. Lillhärdals skola och ibland andra skolor plus en massa andra människor följde alltid med på buförningarna, skolklasser kom på studiebesök, gudstjänster ordnades där, några dop och bröllop har varit där och oavsett vem man var så var man alltid välkommen.
Varje morgon klev farmor upp och mjölkade och fixade i fjöset (ladugården) och på sommaren så släppte hon ut dom i skogen. På kvällen var det samma visa och ibland fick dom åka/gå och leta de kor som inte har kommit hem eller åka ner till Härdal om korna hade gått hem till byn och sedan gå med dom tillbaka oavsett hur sent det var på kvällen. Jag var alltid där farmor var och hon lärde mig att mjölka, mocka, ge korna mat och hö, matat kalvar, varit med när kalvar har fötts, varit med när kalvar har blivit till, när dom har slaktat, suttit i timmar med separatorn för att separera mjölken och grädde från varandra, hon lärde mig att göra smör, ost, messmör, gumm, flötgröt och hennes specialitet kolbulle. Jag älskade (älskar fortfarande) att doppa i messmörs koket när det började skumma, man doppar ner en stor träslev med undersidan neråt och det skum som fastnar slickar man sedan av. Det blir lite som en klubba med kola smak, det går inte att beskriva hur otroligt gott det är.
Farmor har hållt på med det här i nästan hela sitt liv och älskade verkligen det. Hon klagade aldrig, kämpade på oavsett det smärtor och problem hon hade och ville vara med och buföra varje år men det sista 8-10 åren har hon inte gått dom 1,5 milen som man går och det är mesta dels i skogen man går. Min farmor har varit min förebild och den person som har stått mig närmast i alla år. Farmor sa alltid allt jag kunde bli vad som helst, om jag masserade henne så sa hon att jag kunde bli massör, bakade jag så sa hon att jag kunde bli en konditor, oavsett vad jag gjorde så tror jag hennes dröm var att jag tog över allt när den tiden var inne så att det hon har byggt fick leva vidare men även att en viktig historia fördes vidare. På senare år har besöken gått från att vara där varje lediga stund till några få besök per år, vilket jag ångra väldigt mkt och mår lite dåligt över. Om det finns något ställe där man kan finna lugnet så är det bildhöst, jag är ingen skogsmänniska men det är väldigt fridfullt där.
En av dom jobbigaste och svåraste dagar för mig är Torsdagen den 20 september 2007 när min farmor fick en hjärnblödning. Hon hade kommit hem från Bildhöst några dagare tidigare så 2007 blev hennes sista år i Bildhöst. Hon satt och mjölkade på morgonen när hon fick den och sprang in till farfar och sa åt honom att det gjorde ont och han ringde 112 medans farmor bytte om till vanliga kläder. När ambulansen kom var hon kontaktbar och även när hon kom in till Svegs sjukhus och därifrån fick hon åka helikopter. När hon kom till Östersunds sjukhus var hon inte vid medvetande och blev bara sämre och sämre. Jag hade jobbat på natten i Rätan och åkt till Ö-sund så jag hade stängt av min mobil när jag låg och sov och Patrik var i skolan så pappa ringde till Patrik som han i sin tur gick hem och väckte mig och berättade att pappa hade ringt till honom och sagt att jag skulle ringa upp till pappa och att det var något med farmor. Så nyvaken ringde jag livrädd till pappa och då sa han att dom var på väg upp till ö-sund och att farmor hade fått hjärnblödning och att det var allvarligt. Jag kommer ihåg att jag satt i sängen och grät och då sa pappa att jag skulle gå till sjukhuset för om farmor vaknade så hade hon någon där. Jag tog en snabb dusch, tror jag, och sen följde Patrik mig till sjukhuset. När jag fick se henne för första gången så blev jag helt stum, hon hade en grej i munnen så inte tungan skulle åka ner i halsen, slangar överallt och sjuksköterskorna berättade att det inte var bra och att hon inte reagerade på de saker som man ska reagera på. Så där satt jag och Patrik med min farmor och jag visste inte vad jag skulle göra, skulle jag prata med henne och säga att jag var där eller?! Min hjärna var helt off. Jag vet iaf att jag sa hej och att jag var där men sen sa jag inget direkt till henne men pratade med dom runt omkring. Efter ett tag så började hon kväljas och dom måsta ta ut den där grejen i munnen för det var den som fick henne att få kväljningar. Det kändes som en evighet tills mamma och pappa kom för även om Patrik var där och stöttade mig så var det ensamt eftersom jag inte hade familjen omkring mig och jag visste inte vad som skulle hända för det ville dom ta när hela familjen hade kommit. Ett tag efter att mamma och pappa hade kommit så kom farfar, faster Siv och hennes man Gösta. Då hade jag suttit där i några timmar och det var först då vi fick veta lite om hur det låg till med farmor och att det inte alls var bra och läkaren tog upp donation men vi skulle vänta med det beskedet tills faster Inger och hennes man Håkan kom som bor nere i sthlm. Så där satt jag, Patrik, pappa, mamma, farfar, Siv, Gösta och pratade lite med varandra och farmor. När Inger kom berättade läkaren att hon trodde inte farmor skulle överleva natten och om hon skulle överleva det här så skulle hon inte alls vara sig lik och att hon inte visste vilka komplikationer som kunde bli, hon berättade att hjärnblödningen var lika stor som en cola burk och att människor som fick en hjärnblödning som var lika stor som en nagel brukar kunna återhämta sig hyfsat bra så oddsen var inte så bra. När vi hade varit där allehopa så tyckte jag att farmor började röra ögonen och vi frågade läkaren om hon började reagera men det trodde hon inte utan sa att det kunde man göra när man sov. Patrik hade gått hem tidigare och när det var någon gång på natten så hade farfar gått och lagt sig på ett hotellrum och Siv och Gösta hade fått ett rum på sjukhuset, Håkan hade nog gått till sitt hotell så det blev så att Inger, mamma och pappa stannade kvar med farmor så jag gick hem till Patrik och sov några timmar. Sen på morgonen när jag kom upp till sjukhuset så var farmor vaken och pratade på och rörde på sig. Hon klappade mig på kinden och pratade med mig om att jag var hennes lillstinta. Sen under dagen så vaknade och somnade hon i omgångar. Läkaren sa att hon hade chockat henne och att dom inte trodde att hon skulle vakna något mera. Sen somnade farmor och sov i några veckor och vaknade inte någon gång så läkarna sa först att hon inte skulle överleva veckan och när den veckan hade gått så sa läkarna på nytt att hon inte skulle överleva månaden. Vi turades om att vaka över farmor och var oroliga över hur talet skulle bli om hon överlevde, hur passa rörlig hon skulle vara och hur minnet och allt skulle bli. Onsdagen efter hon fick hjärnblödningen följde jag med pappa och farfar till Härdal när dom skulle skicka iväg korna till slakten eftersom dom inte kunde ha kvar dom och det var en jobbig syn, jag vet att när dom började föra in korna i lastbilen så gick jag iväg och grät och pappa fick trösta mig. Den var en hel historia som dog ut, en hel livsstil försvann och eftersom jag vet att farmor gärna hade velat sett mig fortsätta med det så ville jag behålla allt och fortsätta men jag var bara 19 år och hade aldrig klara det och det kändes tugnt.
En morgon vaknade farmor upp och frågade om hon fick kaffe och frågade vart farfar var och när dom svarade att han var nere och åt så sa hon "att det var ju klart, sånt matvrak han är"  och skratta. Sen när jag kom så berättade hon själv att hon hade fått en hjärnblödning för mig. Det var då resan tillbaka började för henne, ibörjan sov hon mkt och var vaken i korta stunder sen började det bli längre och mer hon orkade vara vaken. Hon fick flytta till Sveg och Björken i november någon gång. Ibörjan kunde det vara ganska mkt tokigheter som kom från henne och det brukar bli så att dom som har fått hjärnblödningar blir dement så man höll tummarna att det skulle bli bättre. Hon fick flytta till Lillhärdals servicehus Mobacka under sommaren 2008 och tokigheterna har minskat drastiskt och hennes tal och rörlighet blir bättre och bättre ju mer hon får träna. Minnet funkar helt utmärkt.
Farmors utgång  av det hela har varit helt ok enligt mig för om hon hade mist talet och minnet så hade det inte alls varit farmor längre och det hade varit så synd om henne att inte kunnat tala och göra sin röst hörd, de enda som jag tycker gör farmor olik sig är att hon fick nya löständer efter att hon var upp till sjukhuset i sommras där dom tappades bort och dom nya är helt olik de gamla och det gör så mkt men annars är farmor farmor.
Hennes mål är att kunna mjölka igen, hon vill verkligen tillbaka och kämpar på för fullt. Visst är det stunder som är jobbiga för henne och att hon är väldigt ledsen över det som har hänt men vilja att komma tillbaka finns där! Ibland kan jag längta efter farmors messmör, ost eller kolbulle i bildhöst men när jag tänker på allt som har hänt så är jag bara glad att hon fortfarande lever.
Mina barndomsminnen kommer att leva vidare och jag kommer med stolthet i rösten att berätta för mina barn och barnbarn och alla andra som vill lyssna om min farmor och hennes liv.
Farmor är den tuffaste kvinna jag någonsin har mött! Farmor är min IDOL!
Jag älskar dig farmor och jag hoppas du vet det!
/Din lillstinta

1.

Av lindamatilde - 25 november 2012 09:35

Lägg upp en bild på dig och 10 saker om dig själv.
1. Jag jobbar som socialsekreterare.
2. Jag äger en cross, Suzuki -07. (Som jag även kör ibland)
3. Jag äger 2 (3) bilar. Kia -08 och Folkvagn Wariant -72 (Volvo 460 -94).
4. Jag vet inte vad jag vill bli när jag blir stor. (Jobbigt)
5. Jag älskar att laga mat. (Helst till andra)
6. Jag älskar att baka men bara till andra. (Tacksam sambo)
7. Har varit tillsammans med min sambo i (vad som känns i dagens samhälle som livslångt) 8 år.
8. Jag var nyssfyllda 17 år när jag träffade min sambo. (Han nyssfyllda 26 år)
9. Jag är morgontrött. (Fast ändå är jag först på jobbet som måste resa 40 minuter)
10. 10 var/är mitt nummer. Alltid gillat siffran 10 och hade det på fotbollströjan. (Har 87 på crossen då 10 var taget)

Av lindamatilde - 25 november 2012 08:56

Har en vän som kör den här listan på sin blogg och i brist på annat roligt att skriva om så hakar jag på.
Dag 1. Lägg upp en bild på dig själv och 10 fakta
Dag 2. Berätta om en person som haft stor påverkan till vem du är idag.
Dag 3. Mitt drömresemål.
Dag 4. Såhär ser jag på mig själv.
Dag 5. Berätta om ett tillfälle du skulle vilja uppleva igen.
Dag 6. En sak jag älskar från min garderob.
Dag 7. Min närmsta vänner.
Dag 8. Sporter jag gått på genom tiderna
Dag 9. Mitt största intresse
Dag 10. Det här får mig att må bra
Dag 11. Betydelsen/Anledningen till mitt bloggnamn
Dag 12. Något jag ångrar.
Dag 13. Något jag måste hinna innan jag dör.
Dag 14. Gamla bilder på mig.
Dag 15. En bild på mig och min bästa vän/vänner.
Dag 16. En dålig vana jag önskar att jag inte hade.
Dag 17. Mina mellannamn och vad jag tycker om dem.
Dag 18. En låt som får mig att gråta.
Dag 19. Det bästa TV/Dataspel jag någonsin spelat.
Dag 20. Alla mina hårfärger.
Dag 21. Min favoritplats.
Dag 22. Något jag förut hatade men lärt mig att älska.
Dag 23. Något jag inte klarar mig utan.
Dag 24. Min tro om vad som händer efter döden.
Dag 25. En låt som alltid får mig att må bra.
Dag 26. Någon jag vill byta liv med för en dag & varför.
Dag 27. Någon jag älskar.
Dag 28. Något som gör mitt liv värt att leva.
Dag 29. Största rädslan.
Dag 30. Berätta om ett minne från en resa.

2.

Av lindamatilde - 16 november 2012 09:35

Andra dagen på medicineringen. Inget speciellt känns, som även läkaren sa. Det kan ta tid, flera månader, innan det börjar verka. Jag äter Lamotrigin 25 mg nu, alltså 1 tablett. Ska äta det i 2 veckor sedan trappa upp till 50 mg, 2 tabletter, i 2 veckor sedan 100 mg, 4 tabletter, i 2 veckor för att sedan hamna på den dosen jag ska stå på, 200 mg. När jag ska börja med 200 mg får jag nya tabletter som är på 200 mg. Skönt att slippa tänka på hur mkt jag ska äta sen.

Hoppas verkligen jag tål medicineringen och att den hjälper. Får jag utslag måste jag sluta med medicineringen vilket jag inte vill ha. Men jag hoppas det går vägen! Funkar medicineringen, eller oavsett om den inte fungerar, så kommer jag måste äta medicin i resten av livet. Bara att acceptera.

Känns bra att det har dragit igång i varje fall.Så är det någon som har frågor kring bipolär eller medicinen så hojta till. Det hjälper mig mkt att få förklara och berätta.

Av lindamatilde - 14 november 2012 22:01

Idag har jag varit till psykiatrin igen. Träffade läkaren och psykologen och fick då min diagnos. Bipolär typ 2 är min diagnos och sjukdomsbild, som det så fint kallas. Jag ska börja medicineras imorgon med stämningsstabiliserande. Det känns skönt att jag har fått en diagnos och något att börjar arbeta utifrån. Jag är väl medveten att det kan vara en lång och jobbig resa framöver och att diagnos och medicin kan komma att ändras. Men just nu har jag något att arbeta med.

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26 27 28 29
30
<<< November 2012 >>>

Fråga mig

1 besvarad fråga

Omröstning

Känner du någon med psykisk ohälsa?
 Ja
 Nej

Gästbok

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Besöksstatistik

RSS

Följ bloggen

Följ Life is a rollercoaster - just gotta ride it med Blogkeen
Följ Life is a rollercoaster - just gotta ride it med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se