We are going to party like it is your birthday. It is my birthday. Japp för 23 års sen krystade min mor ut mig till världen. Tack mamma! Åren har gått fort, alldeles för fort. Tycker jag nyss var en snäsig, sur tonåring som inte brydde sig om något. Jag kanske fortfarande är sur ibland och snäsig men jag bryr mig om de jag håller kär. Ok, 23 år är inte mycket men just grejen att tiden går så fort är skrämmande och jag vet att ju äldre jag blir desto fortare går det. Jag tror jag är i ett vägskäl i livet. Att vilja skaffa barn, villa, volvo och vovve och att ut och resa och se mig om. Två helt olika håll i livet. Varför så helt olika? Jag vet inte. Jag skulle vilja vara au pair i 1 år i USA, jag skulle vilja backpacka i Australien och Nya Zeeland, jag skulle vilja åka till Hawaii och jag skulle vilja åka till Japan. Dessa länder lockar mig, väldigt mycket. Även om jag inser att jag är hemmakär, bekväm och vill äta svenskmat så vill jag ut på dessa resor. Att ha barn och resa till dessa ställen går väl men ändå inte på samma sätt. Du kan inte fokusera fullt ut på landet utan har andra saker (barnen) att tänka på. Och om jag skulle ha tagit med barnen på backpacking i Australien och Nya Zeeland så skulle nog socialen ta barnen.. Haha.. Att jag vill ha barn, villa, volvo och vovve är för att allt känns så himla rätt med Patrik och jag längtar efter att starta min egen familj och skapa mina egna traditioner. Jag längtar efter att se min mamma och pappa vara mormor och morfar och jag tror de kommer att skämma bort mina barn (mot min teori om mina barn), jag vill att mina barn ska hinna träffa min farmor så de får lära och känna henne och hon är faktiskt 80 år nu, jag längtar efter att få känna något sparka i min mage, jag längtar att få dela något så viktigt med Patrik som ett barn eftersom det betyder att vi alltid kommer att vara bundna till varandra. Alltså två helt olika håll. Vänster eller höger, vart ska jag gå. Nu är det inte så farligt som det kanske låter. Jag vet nu att jag inte vill leva utan Patrik, inte ens för några veckor/månader, och då betyder det att jag inte kommer att resa på några längre resor. Nu kanske ni tror att jag inte får resa för Patrik eller att jag är riktigt blåst som låter mina beslut handla om honom men så är det inte. Jag vet att jag skulle få åka jorden runt och Patrik skulle fortfarande finnas där när jag kom hem så länge jag inte gör något som ger han ett skäl att lämna mig, han skulle stötta mig och inte göra något för att hindra mig från att resa. Han är förstående och tycker det är kul att jag sticker iväg på resor. Att jag låter mina drömmar om resor över världen stå åt sidan är inte ett svårt beslut att ta. Älskar man någon så måste man mötas halva vägen och vissa saker kan man inte göra. Jag vet att Patrik inte skulle följa med till USA och vara Au pair (hahaha) eller backpacka i Australien men han skulle säkert följa med till Hawaii och Japan på semester. Denna resa har fått mig att inse att jag klarar mig utan Patrik men att jag inte vill vara ifrån honom en längre tid.

Sen har vi detta med skolan.. Jag får ont i magen när jag tänker på att om några månader måste jag tillbaka till skolbänken. Jag vill verkligen inte. Är noll motiverad och vill bara hoppa av. Jag orkar inte plugga socionom något mera. Jag vill jobba och tjäna pengar, jag vill plugga till konditor, jag vill resa, jag vill ha barn, jag vill, jag vill, jag vill, jag vill, jag vill inte.. Mycket jag vill och inte vill. Men vet ni vad jag mest av allt skulle vilja göra nu? Jo äta en stor saftig stek med beasås och pommes! Och självklart i sällskap med Patrik ;)

Vill ni veta om min dag i Thailand? Jo den har varit ganska dålig och tråkig. Vaknade, packade, käkade, fixade datorn, käkade, åkte taxi till kvinnocentret, började packa upp, packade ner allt igen i tron att vi var i fel rum, var i rätt rum så in med packningen igen, iväg till dagiset och barnhemmet, tagit hand om skrikande spädbarn i 2 timmar, spenderade ett bra tag helt själv på rummet (bäst på hela dagen), pratat med Patrik (fel, det var bäst på hela dagen), duschat, suttit vid datorn, käkat nudlar på burk och nu sitter jag här vid datorn igen. Precis som det ska vara! Nu ska vi i alla fall vara här i tills ännu nästa fredag, nästan två veckor! Perfekt! Nä nu ni ska jag lägga mig och läsa. Kan lova att läsningen räddar mig här i Thailand. Utan böckerna vore jag nog hemma redan. Praktiken är bra men fritiden är ganska trist.

So long!