Igår var det ett pass på bandet igen. Om det var smart? Nej. Idag är jag sjukskriven på "riktigt". Alltså med riktigt menar jag synligt, eller synligt och synligt, inte som psykisk ohälsa. Där vet folk i bland inte hur de ska förhålla sig och många säger till mig att du kan väl inte må dåligt, du som är så glad jämt, det syns inte iaf. Lättar att säga att man är förkyld. Det vet folk vad det är.

Igår på bandet så gick det tungt. Gick bara 10 min först för det fanns en tanke att springa 50 min. Efter sju,5 min så tog det stopp. Fick gå igen och trodde inte ens att jag skulle klara det resten av timmen. När klockan stod på sjutton,5 min kvar så tänkte jag att om jag springer sju,5 min så har jag iaf sprungit 15 min. Klockan rullade på och jag tog 5 min åt gången. När det var 2 min kvar på bandet så ökade jag tempot. Sprang först på 12,sju men Patrin tyckte jag skulle springa på 13,5 men lättare sagt än gjort. Det blev jag inte kvar länge. Frågade med förtvivlande röst om det var det jag måste springa på för att nå 1 mil på 1 timme. Patrik lugnade mig och sa att det var för att springa på 45 min. När bandet stannade kände jag mig nöjd iaf. 25 min, 5,9 km och jag hade tagit ut min på sista min. Jag trodde inte jag skulle kunna gå, flåsade som bara den och svetten rann.

Idag värker halsen ännu mera och trodde huvudet skulle explodera när klockan ringde sju. Värst var magen. Fick esopramazol utskriven i dec 2011 för min mage. Från mitten av nov till strax före jul gick jag ner från 83 kg till sjuttiofyra kg. Ont och fick inte behålla maten. När jag fick medicinen så hjälpte den mig mot halsbrännan, som jag hade haft dagligen i 2 år, men inte riktigt för det onda. Efter ett tag blev magen bättre och har ätit medicinen sen dess. Den tog slut i jul och jag köpte en receptfri variant, osopramazol, men den hjälper inte mot det onda. Haft ont i några dagar nu och i morse var det värre. Klev iaf upp och tände lamporna och drog upp gardinerna och kröp ner i sängen igen. Kände att det inte skulle vara optimalt att åka in till jobbet så jag ringde Patrik för att höra vad han tyckte (måste alltid få bekräftelse att jag inte är för mesig och känner efter för mkt när jag ska sjukskriva mig, varken jag eller Patrik är såna som sjukskriver oss. Haha säger jag som är halvtidssjukskriven..) I det här jobbet när man är sjuk känns det inte riktigt bra, avboka besök och ansökningarna dröjer. Tur jag har hon som jobbar 50 för mig som kan rycka in och ta besöken och ansökningarna. Känns lite bättre då. Nej nu ska jag försöka få i mig nyponsoppa och hoppas att värktabletterna kickar in.