Idag var det sista träffen på psykiatrin för utbildningen. Tråkigt att det tagit slut men vi bipolära har bestämt att vi ska ses cirka 1 gång i månaden för att prata av oss. Vi ska få träffas på psykiatrin och om vi vill kan en sköterska delta och de kan även hjälpa till med intyg till arbetsgivare. Kanon för mig som får åka så långt och blir borta så gott som hela dagen. 

Träffade även min läkare idag. Blev bestämt att jag ska gå upp i medicin för att se om det hjälper och att jag kommer ur depressionen. Som jag faktiskt är i. Fick ta ett test, madrs-s, en bedömning för depression som visade att jag är inne i en depressiv period nu. Denna gång hade jag 32 poäng kontra förra gången jag gjorde det då jag hade 11 poäng. Har på något vis blivit arg och less. Är arg och less på sjukdomen, på att jag har något "fel" i huvudet och inte kan fungera som "normala". Att jag måste äta medicin. Att jag måste lita på medicinen. Att jag måste tänka extra kring mitt liv och livsstil.  Att det ska vara så jävla komplicerat att leva. Ja jag vet. Livet är lika för alla. Alla har bättre och sämre perioder i livet. Alla pendlar. Ja jag vet! Är inte helt blåst i skallen. Problemet är att jag pendlar lite väl ofta, jag har en diagnos, jag går på medicin som har visats fungera bra. Inte perfekt men bra. Jag har varit stabil. Jag pendlar inte upp och ner som en jäkla jojjo. Jag önskar inte längre att jag vore död. Jag har ett bättre fungerande liv nu än för 1 år sedan. Problemet är att jag fortfarande måste ändra på mera än att bara äta medicin. För mig är rutiner livsviktiga. Sömnen. Kunskap om mig och min sjukdom. Men det är inte lätt. Det är absolut inte lätt när kropp och huvud inte samarbetar. När ångesten drar ner mig ännu längre ner i mörkret.  När jag helt plötsligt inte kan fungera. När jag ligger och skriker åt mig själv. När jag trycker ner mig själv. När jag tvivlar på mig själv och min närhet. När inte ens jag vill leva med mig själv varför skulle andra vilja göra det? När jag suger på mitt arbete. När jag hatar mig själv. När ett litet problem blir super stort för jag inte kan kontrollera mina tankar och ångest. När jag känner mig ensam. När allt är okontrollbart. När allt är kaos i mitt huvud. När jag gråter utan att veta varför. Det är inte lätt. Det kan jag berätta för er. Det är inte lätt. Jag önskar mer än allt att jag bara kan kliva upp ur soffan.  Att jag kan åka iväg på jobbet utan ångest. Att åka hem från jobbet utan ångest. Att jag kan känna mig trygg i mig själv. Att vara säker på att jag kommer fungera just den helgen då det där roliga kommer att ske. Att jag litar på mig själv. Att jag vet vem jag är. För vem är jag? Är jag sjukdomen? Är jag kanske alltid låg och nedstämd? Kanske jag bara är lat? Kanske jag bara gnäller lite för mycket? Kanske jag är hypokondriker? Kanske jag bara hittar på allt? Kanske jag överdriver? Kanske det är så att jag måste knapra piller för att må bra? Ja jag vet inte vem jag är längre? Är jag den glada och positiva tjejen som jag kommer ihåg mig som innan den här karusellen drog igång? Nej tydligen inte längre. Men är det här jag? Ledsen, nedstämd och ingen ork/glädje? Hoppas verkligen inte det... Allt det här kaoset jag beskriver är inte lätt att se på mig kan jag tänka mig. Nä för kaoset är inom mig. Inte utanpå. Inget brytet ben som går att fixa på några månader. Det här är en livslång läkningsprocess. Jag kommer, förhoppningsvis,  lära mig hantera min sjukdom och mitt liv. Jag måste bara komma på hur. Hur jag ska lura mig själv. Hur jag kan smyga förbi min hjärna och göra allt som måste göras. Men det kommer. Snart kommer det. Jag börjar med att stoppa i mig en sömntablett och hoppas att jag vaknar imorgon utan ångest och att jag tar mig på jobbet. Att jag orkar kämpa emot. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag bara förstör. Tar bort det roliga. Drar ner. Aldrig något som är bra. Hemsk människa är jag. ...

09.00 Vaknade 10.00 Tvingade i mig lite frukost och mådde dåligt fram till lunch 10.30-12.30 Nere, ledsen och grät 13.00 Åt lunch 13.30-16.30 Sov i soffan Önskar resten av dagen ser ut så här 17.00-18.00 Städa bilen 18.00-20.00 Laga och äta ...

Önskar jag hade någon att bara häva ur mig till. En person som det inte finns något som jag inte skulle kunna prata om. ...

I natt/morse så låg jag och grät och sa till min sambo att jag inte ville att han skulle åka på jobbet idag. Den här jävla förkylningen gjorde så att jag fick börja om igen, tillbaka till innan sjukskrivningen. Aptiten är borta så senaste dagarna har...

Jag är gravid. Något jag hade räknat bort här i livet. Vill/ville inte ha barn och trodde jag inte kunde eller skulle ha svårt att bli gravid. Tydligen gjorde det mig lite för chill så nu sitter jag här i v.22 och ska bli mamma i maj. Har så myck...