Jag har en ständig längtan av att vara normal. Att få vara som alla andra. Att få slippa alla tankar. Att ta dagen som den kommer och inte ha ångest över saker och ting som kan ske, som har skett eller inte skett alls. Jag vill leva livet fullt ut och inte vara negativ, sur, ledsen och trött. Jag vill inte att mitt liv kastas om helt för en liten skit sak. Det behövs så lite för att jag vänder här i livet. Jag vill inte vara på olika nivåer. Nere - Trött, ledsen, ingen livsglädje, inga framtids planer, ingen glädje över något, själförtroende i botten, ser allt som ett hinder, en ständig längtan att få sova, dygnet runt, tankar på döden.(väldigt ofta här) Mellan - Jag är nästan mig själv, kan skratta och glädjas, fortfarande dåligt självförtroende. (sällan här) Uppe - Här är jag energisk och glad, ser inga svårtigheter alls, tror på mig själv, fixar saker och ting, många bollar i luften. En skön känsla som inte håller i sig så länge. Jag är även lätt irriterad och kan bli arg och sur över saker och ting som jag anser är självklara (detta har blivit värre genom åren mot min sambo) (inte så ofta och länge)

Det är oftast nere perioder för mig, ibland när jag varit uppe slås jag ner ännu hårdare, detta tror jag är för att jag går på i 200% för att helt plötsligt bromsas upp och hamna på 20%. Tillbaka till min verklighet och känslor som att jag är värdelös och trodde du verkligen att du skulle klara av det. Inget jag gör blir bra nog, jag klarar inget alls, lika bra att ge upp. 

När jag är nere känner jag en ständig oro att uppfattas som jobbig och att vara folk till besvär. Har svårt att be om hjälp, vill inte störa, förstår inte vad min sambo ser i mig, varför stannar han kvar,  varför skulle mina vänner vilja umgås med mig, jag är bara en börda, jag är bara sur och arg och klagar på allt, det bästa vore om de slapp mig. Tänk vad lycklig min sambo skulle bli med en normal tjej, att han får ha någon som delar hans intressen och är glad. Då kanske han skaffar barn och får en lycklig familj, för varför skulle han vilja ha barn med mig? Med mig som åker berg och dalbana med mitt humör och i bland inte kan ta hand om mig själv.. För i bland kan jag inte, ibland ligger jag i sängen och inte orkar göra något. Hade inte min sambo funnits hade jag inte klivit upp för att äta lunch eller middag, inte duschat, städat. Ändå visar jag inte tillräckligt med tacksamhet för honom och önskan att skjuta bort honom för hans egna bästa är ständigt över mig.

Apropå städningen så ser jag alltid till att det är fint, att det är bortplockat och inte rörigt (detta tror jag beror på att jag har det så rörigt och ett ständigt kaos inom mig och därför behöver strukturerat i hemmet). Men när det kommer till städning, dammsugning, skurning, damning, diskning och det så kan det gå flera veckor utan att det händer något. Som allt annat, skolan, ideella arbeten, jobbet..

Jag fick i dag min remiss för gastroskopin men ingen remiss till psykiatrin ännu. Det blev ett hårt slag för mig, hela dagen har spenderats framför datan och jag har googlat, läst bloggar och snöat in mig på bipolär, depressioner och bordeline. Jag har läst om tillfrisknanden, medicinering, psykologer och allt annat som rör psykisk ohälsa och de diagnoserna. Många vill vara anonyma men samtidigt nå ut till samhället och uppmärksamma om de olika sjukdomarna. Jag vill inte vara anonym men jag förstår varför de vill vara det, hur kommer folk se på mig när de vet att jag inte mår bra, att jag kanske är psykisk sjuk men jag håller på att gå mitt itu ibland och vill bara skrika efter hjälp och få folk att förstå hur jag mår, få folk att förstå mitt kaos. Ibland undrar jag hur länge jag orkar, hur länge kommer detta att gå. Någon som har ett svar?

Med vänliga hälsningar 

Linda, en helt vanlig tjej på utsidan som ännu har ett ok fungerande liv utåt sett men som lever i ett ständigt kaos av känslor, tankar och funderingar.