Jag blir så less. Jag vet inte hur jag ska förklara hur det blir när jag börjar falla. Förra veckan var jag full med energi, fullt peppad inför uppsatsen och hade inga tvivel på att jag skulle klara av den, eller tvivel på mig själv. Positiv, glad, goda framtids planer, typ så som jag var förr och vill vara. Bäst av allt att jag somnade varje kväll helt utkörd. I söndags när jag la mig hade jag svårt att somna och kände att nu börjar det vända, ville bara sova och hoppas att det skulle bli bättre. Men igår när jag kom upp till Östersund så var jag enbart trött och helt oförmögen att göra något. Gick på stan en sväng för att handla men orkade inte ens det så jag hyrde 3 filmer och gick hem och somnade i soffan. Sen kommer ångesten över att jag inte hade pluggat, varken på uppsatsen eller tentan som är på fredag. Fan, fan, fan. Du är värdelös Linda, du kommer ju ändå inte klara uppsatsen, du kommer inte klara tentan, du har ju den där uppgiften från analyskursen kvar också, du kommer aldrig bli klar med skolan, du kommer aldrig kunna jobba med människor, du misslyckas i allt, du är bara jobbig m.m Såna tankar som bara trycker ner mig ännu mera, önskan att få släppa allt i livet och bara få lägga mig i sängen och sova kommer över mig på 2 sekunder.. Vissa säger att jag inte vill göra det som är tråkigt och att det bara är att sätta sig ner och göra det. -Bestäm dig för att imorgon ska du plugga mellan 09.00-16.00, - Tänk va skönt det kommer vara när du har gjort klart det.. Ja jag kan bestämma mig för att imorgon MÅSTE jag plugga, kom igen du fixar det men det är bara tomma ord.. Jag blir apatisk. Jag får inget gjort. Jag bara faller. Nog fan vet jag hur skönt det är när jag klarar av det och fixar uppgifterna, det var inte länge sen jag typ grät för ett E på tentan på Ulfs kurs. 

Ni kanske bara tycker jag är bekväm och ska rycka upp mig men om jag kunde skulle jag göra det, trust me!