Det är dagar som denna som jag glömmer bort stunderna jag mår dåligt. Dagar när jag känner att jag har varit duktig och gjort något. Började dagen med att de ringde från behandlingshemmet på Ekerö om en ny dag för möte så på torsdag nästa vecka ska jag dit. Får åka ner på onsdag redan och drar hem direkt efter mötet. En snabbis i huvudstaden men vad gör man inte för att få in en fot. Efter samtalet knatade jag upp på skolan och satt där till strax före 19.00 Dagen var soft med lite pillande på uppsatsen, har inte börjat skriva så mycket ännu men vi har plockat ut och markerat det vi vill ha med. Vi väntar till efter handledarmötet för att få klartecken att dra igång på riktigt. Vid 16.30 slutade vi med uppsatsen och då stannade jag kvar i skolan och drog igång analysen, skrev ut studier och skrev om bakgrunden och läste på mig. Biblioteket stänger 19.00 så jag packade ihop då. På vägen hem var jag nöjd över mig själv, nöjd över att ha kommit igång med både uppsatsen och analysen. Dagar som denna med rutiner får mig att må bra. Jag fungerar bäst med rutiner och planering. Jag kan planera sönder saker och ting bara för att jag vill ha koll och veta vad som ska ske. Jag skulle gärna vilja veta vad jag gör dagligen i resten av mitt liv för att få må bra. Tråkigt, ja visst men mycket stabilare liv.  

Sökte ett vikariat på ett behandlingshem på Ekerö för någon vecka sen och idag hade jag fått ett brev hem till Hogdal där de skrev att de ville att jag skulle komma ner på rekryteringsmöte måndag den 12 mars, alltså nu på måndag. Samma måndag som jag ska på gastroskopi så jag kan tyvärr inte åka ner. Lite tråkigt men jag blev glad att jag iaf blev kallad på möte. Känns stort för mig även om det är långt ifrån att få det. Jag som inte trott på mig själv inom socialt arbete på länge så jag kanske duger till någonstans, jag kanske kan hjälpa någon.

Uppsatsen har börjat rulla på. Har skickat in vår enkät och vårt missivbrev till handledaren för bedömning och har börjat läsa på ordentligt. Om ni är intresserad att veta vad vi ska skriva om så ska vi undersöka hur den nya etableringsreformen för kvotflyktingar har påverkat socialtjänsten i Jämtlands läns kommuner och vad de anser om den nya reformen. Första träffen med handledaren nästa vecka (då har det gått 3,5 veckor på kursen och de rekommenderar att handledare och student ses de första dagarna vid kursstart för bra resultat men vi har en väldigt upptagen handledare tydligen) och då hoppas vi att det vi hittills har gjort och tänkt är rätt. Vi ska göra en kvantitativ studie med enkäter som kommer skickas till de olika kommuner som tar emot kvotflyktingar i Jämtlands län.  Wish us luck!  

Jag skulle ju börja på ett gym här i Ösd. Jag hade bestämt mig för Metropolen som är billigt, bra och låg nedanför gågatan. Problemet är dock att de har flyttat, en bra bit bort och ett måste är att det ligger nära för annars kommer jag aldrig orka ta mig iväg. Så idag var jag in på Gold´s för att kolla om man kunde träna enbart 1 månad (eftersom jag endast ska vara här en månad) och slippa binda upp sig för minst 3 månader, jupp det gick. För 700 kr! Det tycker jag är lite dyrt för enbart 1 månad men samtidigt så måste jag tänka att det är en "investering" på mig själv. Så vi får se om jag går dit imorgon och fixar ett kort. 

Idag var jag in på Ginatricot och kikade och hittade nya träningskläder

249 kr129 kr199 kr  

Så nu är jag ännu mer peppad på att dra igång igen. Vore skönt att få sticka iväg på morgonen innan skolan och röra på sig så man orkar sitta på skolan i flera timmar. Pigg i knoppen också!

Åh vad jag vill ha ett barn så vi blir en liten familj. Jag vill vara gravid för att sedan få föda ut en underbar liten varelse. Jag vill fälla tårar när jag för första gången ser den underbara varelsen. Jag vill ligga hemma i sängen med bebisen på bröstet. Jag vill ut och gå med barnvagnen. Jag vill byta blöja. Jag vill amma. Jag vill bada med bebisen. Jag vill älska den underbara varelsen så det gör ont. Jag vill uppfostra en människa att bli god. Jag vill få kramar och pussar. Jag vill ha sportlov med barnen. Jag vill åka på resa med min lilla familj. Jag vill äta mysfrukostar med familjen. Jag vill hämta och lämna på dagis. Jag vill upp till fjällen med min lilla familj. Jag vill ta med barnen på isen och sitta och pimpla och grilla. Jag vill ha ett barn och en familj. Jag vill skapa min egna familj med våra egna rutiner. Kommer jag någonsin få min lilla familj? Kommer jag kunna ta hand om min familj?

Sitter på bussen mot Östersund nu. Uppsatsen ska kickas igång och detta med en jäkla fart då vi inte gjort något ännu pga sjukdom och tentaplugg. Jag vill verkligen få den gjord och bli klar med skolan nu. Helst nyss! Jag vill inte studera nå mera utan jag vill koppla av och slippa stressen att jag måste göra klart skolan och över hur många uppgifter som är kvar att göra.

Tänkte berätta om tiden jag tog studieuppehåll förra året. Jag kom hem från Thailand i december 2010 och istället för att fokusera på skolan och göra uppgiften på analyskursen började jag julpynta, bakade tunnbröd, julbakade, shoppade julklappar, firade jul och nyår, jobbade och sen började flytten till den nya lägenheten. När analyskursen var slut i januari hade jag inte alls gjort klart uppgiften och en ny kurs drog igång var det mitt uppe i flytten och jag la ner mycket tid på flytten och kände att det inte fanns någon energi kvar alls för att studera. Jag satt på föreläsningarna och efteråt kunde jag inte komma ihåg ett ord som sagts. Jag var helt i en annan värld. Jag valde att ta studieuppehåll i slutet av januari och gjorde klart flytten. Under den här tiden började vardagliga saker att bli svåra för mig. När jag skulle ställa i böckerna i bokhyllan i bokstavsordningen kunde jag inte alfabetet. Jag kom till F kanske sen var det helt svart, det stod helt still och det var skrämmande. Likaså när jag skulle klä på mig så visste jag inte hur jag skulle få på mig min BH. Jag hade ingen aning om hur jag skulle knäppa den. Detta upprepades några gånger och jag trodde jag hade blivit helt väck i skallen. När jag har varit hemma så har jag alltid fixat lunch till Patrik men under februari och mars fick han fixa mat till oss på sin halvtimmes lunch. Jag ville inte kliva ur sängen och spenderade dagarna där tills Patrik kom hem. Då först kunde jag börja fungera som människa och utan han skulle jag inte ha ätit eller duschat eller gjort något över huvudtaget. Jag ville bara sova.  I april fick jag jobb så då vände det och jag började må bra och gjorde upp ett schema över när jag skulle kliva upp, äta frukost, jobba på dagis, lunch, gym, jobb som assistent och sen sova. Mina dagar såg så gott som ut så hela april och jag tränade och mådde bra.  I maj tog jobbet på dagis slut och då försvann en rutin och hela livet kastades omkull och allt sket sig, förutom jobbet som assistent. Att bita ihop och gå iväg på jobbet är något jag lärt mig men träning och maten funkade inte alls och jag mådde riktigt dåligt igen. Sen vet jag inte vad som hände för jag mådde riktigt bra under juni, juli och augusti. Sommarvärme kanske! Jag känner fortfarande att jag inte kan koncentrara mig, svårt att skriva och formulera meningar (iaf tycker jag att jag skriver konstigt) och att veta hur ett ord ska stavas kan ta ett tag att komma på. Allt flyter liksom inte på längre..

Är livrädd att hamna där igen och perioden just nu pendlar mellan depressioner, ”glada” stunder och stunder där jag tror att jag är mig själv. Inget är stabilt och det blir svårt att lita på sig själv och att jag kan fixa skolan den här terminen.  Under mina glada/energiska stunder tror jag på mig själv och fixar saker och ting i en väldans fart, då kan jag få skolarbeten som legat länge gjord på några få timmar och tycker det jag gjort duger och tillräckligt. Under mina depressioner kommer jag aldrig till skott och om jag skriver något så tycker jag inte det är bra och ser bara svårigheterna i det. Jag tror inte jag kan fixa uppgiften och få den tillräcklig bra för ett godkännande. Jag har alltid trott att jag har låga förväntningar och mål men efter samtal med en vän så uppfattade hon det som att jag alltid har så höga mål och att jag inte tycker något jag gör blir bra. Det kan är så, värt att reflektera över. 

Det blir plugg hela natten kan jag lova. Mycket som ska in och jag har inte börjat trycka in något ännu. Har bara gjort gamla tentor och gått igenom föreläsningarna. Nu börjar allvaret när det ska upprepas och memoreras. Jag får skylla mig själv som inte börjat plugga tidigare men det är som vanligt.. Efter varje kurs så säger jag till mig själv att den här kursen som kommer ska jag läsa litteraturen inför varje föreläsning, renskriva anteckningarna, gå igenom föreläsningarna och börja plugga till tentan i god tid. Men tanken brukar försvinna rätt fort! Nä nu har jag haft min rast så bäst att börja nötandet.

Tenta om 13 timmar, wish me luck!

Jag har en ständig längtan av att vara normal. Att få vara som alla andra. Att få slippa alla tankar. Att ta dagen som den kommer och inte ha ångest över saker och ting som kan ske, som har skett eller inte skett alls. Jag vill leva livet fullt ut och inte vara negativ, sur, ledsen och trött. Jag vill inte att mitt liv kastas om helt för en liten skit sak. Det behövs så lite för att jag vänder här i livet. Jag vill inte vara på olika nivåer. Nere - Trött, ledsen, ingen livsglädje, inga framtids planer, ingen glädje över något, själförtroende i botten, ser allt som ett hinder, en ständig längtan att få sova, dygnet runt, tankar på döden.(väldigt ofta här) Mellan - Jag är nästan mig själv, kan skratta och glädjas, fortfarande dåligt självförtroende. (sällan här) Uppe - Här är jag energisk och glad, ser inga svårtigheter alls, tror på mig själv, fixar saker och ting, många bollar i luften. En skön känsla som inte håller i sig så länge. Jag är även lätt irriterad och kan bli arg och sur över saker och ting som jag anser är självklara (detta har blivit värre genom åren mot min sambo) (inte så ofta och länge)

Det är oftast nere perioder för mig, ibland när jag varit uppe slås jag ner ännu hårdare, detta tror jag är för att jag går på i 200% för att helt plötsligt bromsas upp och hamna på 20%. Tillbaka till min verklighet och känslor som att jag är värdelös och trodde du verkligen att du skulle klara av det. Inget jag gör blir bra nog, jag klarar inget alls, lika bra att ge upp. 

När jag är nere känner jag en ständig oro att uppfattas som jobbig och att vara folk till besvär. Har svårt att be om hjälp, vill inte störa, förstår inte vad min sambo ser i mig, varför stannar han kvar,  varför skulle mina vänner vilja umgås med mig, jag är bara en börda, jag är bara sur och arg och klagar på allt, det bästa vore om de slapp mig. Tänk vad lycklig min sambo skulle bli med en normal tjej, att han får ha någon som delar hans intressen och är glad. Då kanske han skaffar barn och får en lycklig familj, för varför skulle han vilja ha barn med mig? Med mig som åker berg och dalbana med mitt humör och i bland inte kan ta hand om mig själv.. För i bland kan jag inte, ibland ligger jag i sängen och inte orkar göra något. Hade inte min sambo funnits hade jag inte klivit upp för att äta lunch eller middag, inte duschat, städat. Ändå visar jag inte tillräckligt med tacksamhet för honom och önskan att skjuta bort honom för hans egna bästa är ständigt över mig.

Apropå städningen så ser jag alltid till att det är fint, att det är bortplockat och inte rörigt (detta tror jag beror på att jag har det så rörigt och ett ständigt kaos inom mig och därför behöver strukturerat i hemmet). Men när det kommer till städning, dammsugning, skurning, damning, diskning och det så kan det gå flera veckor utan att det händer något. Som allt annat, skolan, ideella arbeten, jobbet..

Jag fick i dag min remiss för gastroskopin men ingen remiss till psykiatrin ännu. Det blev ett hårt slag för mig, hela dagen har spenderats framför datan och jag har googlat, läst bloggar och snöat in mig på bipolär, depressioner och bordeline. Jag har läst om tillfrisknanden, medicinering, psykologer och allt annat som rör psykisk ohälsa och de diagnoserna. Många vill vara anonyma men samtidigt nå ut till samhället och uppmärksamma om de olika sjukdomarna. Jag vill inte vara anonym men jag förstår varför de vill vara det, hur kommer folk se på mig när de vet att jag inte mår bra, att jag kanske är psykisk sjuk men jag håller på att gå mitt itu ibland och vill bara skrika efter hjälp och få folk att förstå hur jag mår, få folk att förstå mitt kaos. Ibland undrar jag hur länge jag orkar, hur länge kommer detta att gå. Någon som har ett svar?

Med vänliga hälsningar 

Linda, en helt vanlig tjej på utsidan som ännu har ett ok fungerande liv utåt sett men som lever i ett ständigt kaos av känslor, tankar och funderingar.

Jag blir så less. Jag vet inte hur jag ska förklara hur det blir när jag börjar falla. Förra veckan var jag full med energi, fullt peppad inför uppsatsen och hade inga tvivel på att jag skulle klara av den, eller tvivel på mig själv. Positiv, glad, goda framtids planer, typ så som jag var förr och vill vara. Bäst av allt att jag somnade varje kväll helt utkörd. I söndags när jag la mig hade jag svårt att somna och kände att nu börjar det vända, ville bara sova och hoppas att det skulle bli bättre. Men igår när jag kom upp till Östersund så var jag enbart trött och helt oförmögen att göra något. Gick på stan en sväng för att handla men orkade inte ens det så jag hyrde 3 filmer och gick hem och somnade i soffan. Sen kommer ångesten över att jag inte hade pluggat, varken på uppsatsen eller tentan som är på fredag. Fan, fan, fan. Du är värdelös Linda, du kommer ju ändå inte klara uppsatsen, du kommer inte klara tentan, du har ju den där uppgiften från analyskursen kvar också, du kommer aldrig bli klar med skolan, du kommer aldrig kunna jobba med människor, du misslyckas i allt, du är bara jobbig m.m Såna tankar som bara trycker ner mig ännu mera, önskan att få släppa allt i livet och bara få lägga mig i sängen och sova kommer över mig på 2 sekunder.. Vissa säger att jag inte vill göra det som är tråkigt och att det bara är att sätta sig ner och göra det. -Bestäm dig för att imorgon ska du plugga mellan 09.00-16.00, - Tänk va skönt det kommer vara när du har gjort klart det.. Ja jag kan bestämma mig för att imorgon MÅSTE jag plugga, kom igen du fixar det men det är bara tomma ord.. Jag blir apatisk. Jag får inget gjort. Jag bara faller. Nog fan vet jag hur skönt det är när jag klarar av det och fixar uppgifterna, det var inte länge sen jag typ grät för ett E på tentan på Ulfs kurs. 

Ni kanske bara tycker jag är bekväm och ska rycka upp mig men om jag kunde skulle jag göra det, trust me!