I fredags började min dag dåligt. Vaknade och var ledsen, hade ont i hjärtat. Varför vet jag inte och hela dagen var tung. Kändes som jag var nära tårarna hela tiden. Visst jag skrattade och var som vanligt utåt. Som vanligt, alltid vara glad utåt! Håll inne känslorna. Mitt i det här började jag analysera. Dumt. Jag har haft lite lätt ångest och oro de senaste 2 veckorna. Det i kombi med att jag börjar bli nedstämd, trött och vill bli bästis med sängen igen leder till panik och ännu mera oro. Har medicinen slutat fungera? Är jag påväg ner igen? Varför bara ner och inte upp, jag behöver en uppåt period? Jag vill inte ner, stop! Någonstans under dagen och med ett litet snack med vännen där nere lugnade jag ner mig.

Kan det bara vara så att verkligheten har kommit i kapp? Att nu när jag slagit av på takten och bara är på kvällarna har lett till att luften har gått ur mig? Är det så? De senaste åren har varit intensiva, med sjukdom i familjen, allt kaos inom mig och nu flytten. Det senaste 6 månaderna har vi knappt stannat upp och andats. Och nu är det nära, snart kan vi ta det lugnt och bara vara, eller? Min sambo sa idag "va skönt det ska bli med semester och bara va". Självklart ironisk. Den här sommaren och semestern kommer nog gå åt att fixa med saker hela tiden. Sure, jag fattar att det är mycket jobb med ett hus. Jag är inte dum. Men det är så mycket vi måste styra upp plus att vinden ska rensas, ny panna ska installeras, träd ska bort, 3 sovrum ska göras i ordning, bastu ska på plats, hundgården ska lagas etc.. Det hör väl huset till och man bör väl ta en sak i taget men alla de olika sakerna är i behov av att ordnas nu (bastun är nr 1 ;) ).

Ser verkligen fram emot Turkietresan. Där kan vi inte göra annat än att slappa. Ska bli en härlig vecka. Måste tillägga att jag är lycklig och jag tycker inte allt som måste göras är en börda. Långt ifrån. Jag tycker det är kul att ha projekt på gång. Det jag och sambon skulle behövt är att sätta oss och gå igenom allt. Prata ihop oss. Känns som vi inte haft tid med det då det bara snurrat på. På fredag kommer han hem och blir hemma sen. Då kanske vi får tid. Då behöver vi inte stressa igenom helgen.

Jag kan skriva att jag är lycklig fast jag har varit nedstämd. Därför att jag är lycklig. Jag behöver nog bara sömn och ta det lugnt så släpper det. Sömnen är viktigast.

Ett litet nedstämt inlägg. Men det är väl så. Jag kan inte förvänta mig ett perfekt liv utan jobbiga perioder. Det är vanligt. Inte för mig ännu, jag har inte fattat. Direkt när "tecken" kommer väntar jag på smällen. Fast smällen kommer inte. Som tur är.

Nu ska jag släcka ner så jag får tillräckligt med sömn inför ännu en arbetsvecka. God natt på er!