Är så tacksam att jag fått en medicin som fungerar och som gör mig "normal". Finns ingen som är normal, jo jag vet. Men nu känner jag mig inte onormal längre. Säkert så att alla krav har sänkts och jag inte gräver ner mig själv i så små saker som jag gjorde förut. Ja jag är väl inte som alla andra nu heller men det är jag rätt nöjd med. Tror att folk upplever mig gränslös i vissa situationer men jag ser det inte så. Jag ser det hellre som att mina gränser är lite längre bort än andras. Jag har inga problem att diskutera ämnen som vissa har svårt för. Jag har nog inte problem och diskutera något som rör mig och min situation. Vill någon veta något om mig så är det bara att fråga. Jag är rätt öppen och ser ingen anledning att inte berätta om saker och ting. Självklart inte för alla, någon slags relation ska det finnas. Sen har jag min yrkesroll, där skulle det nog inte passa att jag drar upp mina äventyr och historia. Så, gränslös är jag inte utan jag vet när och med vilka jag kan släppa på de. Och när jag släpper loss så kan det sluta hur som helst ;) Är det så att jag kan prata fritt med någon av er som läser så känn er hedrad. Det betyder att jag känner mig bekväm med er, eller vill provocera ;) Nej jag är väldigt nöjd med livet just nu. Situationer där mitt liv förut skulle ha varit förstört och livet kändes tungt och jobbigt kan jag nu hantera. Min sambo blev glad och stolt en dag för ett par veckor sedan när jag råkade tömma ut en hel tallrik med pasta och köttfärssås på köksmattan och det enda jag sa var "men" i normal ton. Efter jag tagit reda på det kom han fram och gav mig en kram och sa att han var glad för att jag inte fått ett utbrott, grävde ner mig och började gråta utan bara tog tag i situationen och inte tänkte något mera på det. Då förstår jag hur jobbigt det måste ha varit för honom. Att varje gång någon strunt sak hände påverkade det mig så starkt och att han kunde vänta sig något slags utbrott. Eller hur han inte kunde veta var jag befann mig i mitt mående, ena stunden glad och positiv och i andra ledsen och negativ och allt var ett helvete. Vi har aldrig bråkat under vårat förhållande men när jag hade mina utbrott över saker förstår jag hur mycket det har slitit på honom. Utbrotten var inte riktade mot honom utan allmänt. Är fruktansvärt tacksam att han har stått ut och fortfarande vill att jag ska vara en del av hans liv. Finns ingen bättre vän och sambo. Blir glad att han och andra säger att det är en stor skillnad på mig nu när jag äter medicin än tidigare. Då vet jag att det inte var "jag" och att jag har en diagnos att "skylla" på. Jag ser mig inte längre som psykiskt sjuk utan jag har en sjukdom som måste behandlas, lika som med diabetes. Så är det med alla sjukdomar som kräver behandling, för alla. Punkt.

Update angående huset. Nu är alla rum tömda som ska renoveras och alla lister borta som ska bort. Imorgon börjar vi rycka golvmatta i en trapp och slipar alla trappor. På lördag hoppas jag vi är klar med det så vi kan börja lägga golv då. 2 veckor! 2 veckor! Då är vi förhoppningsvis på väg in i huset och vi får sova vår sista natt i lägenheten. Ska bli skönt och då kan jag ta allt i den takten jag vill, lovely!