Idag har en av mina bästa vänner som barn gått bort. Min farfar. Han somnade in i natt/morse. Oväntat från min sida. Fast det är väl alltid oväntat. Man tror väl aldrig att någon ska dö.

Nästan alla av mina barndomsminnen är från farmor och farfar. Enligt mina minnen var jag där jämt som barn, nästan så jag bodde där på heltid. Självklart var det inte så men det känns så. De var mina extra föräldrar och inte bara farmor och farfar.

Att springa runt och gå på upptäktsfärd i huset och runt gården i Härdal på vintrarna var det bästa som fanns. Att spendera sommaren i Bildhöst, farmor och farfars fäbovall, och känna total frihet var även det det bästa som fanns. Större trygghet än hos farmor och farfar fanns inte. Jag skriver farmor och farfar eftersom det är de tillsammans som gjorde det möjligt att uppleva det. Har nog lika många minnen från båda och utan en av dem så vore det inte samma.

Kommer ihåg när vi var i Bildhöst och vi skulle ner på byn och handla jag och farfar. Då hade han ryggsäck och vi gick ner till bilen. En särskild lukt hade ryggsäcken. En sån där lukt som är speciell för barndomen. Jag följde med farfar nästan varje gång och även jag fick ha min lilla ryggsäck. Var det styggväder fick jag stanna med farmor. På senare år körde vi mule ner till bilen. Att handla var våran syssla tillsammans. Lika när man skulle hämta ved. Då var jag med farfar ut och högg upp och bar in. Jag var även med när vatten skulle pumpas upp från källan. En rolig och spännande syssla tyckte jag.

Farfar satt och visslade mycket. Ett ljud som hörde till i köket i Härdal eller uppe i Bildhöst. Tittade vi på TV så visslade han, satt han och lyssnade på radio visslade han, ja han visslade ofta när han var omkring en.

Till middag skulle det vara dricka. Var det mjölk som skulle drickas var det köpmjölk. Inte deras egna mjölk. Spickekött och spickekörv fanns det ofta hos farmor och farfar och då och då kunde man få en bit. Godis var det alltid i en skål också.

"Vill du ha en pix" var farfars standard replik på kvällen innan läggdags. Men man fick inte ta någon utan att fråga på dagarna.

Ett minne jag håller kärt om hjärtat är när han på morgonen väckte mig och farmor med kaffe och macka på säng. Fågelfröhårdbröd (Wasa frukost) med smör som var delat i två på längden så det gick lättare att doppa i kaffet var det jämt. Och gu' va gott det var. Kommer även ihåg att farfar drack kaffe på fat också. Något jag gärna tog efter.

Karlavagnen skulle farfar lyssna på när vi la oss och även jag låg och lyssnade fram tills jag somnade. En härlig nattvisa.

Farfar spelade dragspel och farmor ville att han skulle spela för oss lite då och då. Jag tyckte han var duktig och när han var med på radio och spelade var jag stolt.

Jag var och är fortfarande stolt över min farmor och farfar. Jag är stolt över det liv de levde. Det liv jag kom ihåg att de levde. Jag tyckte att de hade det bästa livet man kunde ha, det bästa jobbet man kunde ha. Att ha en fäbod, att ha boskap, att tillverka sina egna produkter, att de var/är starka människor som slet hårt. Ingen som bestämde över dem.

Jag pratar ofta om de och då med glädje i rösten. Finns nog ingen jag har större respekt för än de. De har gett mig så mycket.

De senaste åren var jag inte dit så mycket vilket jag ångrar. Men förhoppningsvis visste/vet de att jag fortfarande älskar dem. Att de fortfarande är några av de viktigaste personerna i mitt liv och kommer alltid vara. De var/är bland de snällaste människor jag vet, gav mycket till andra och var väldigt omtyckta.

Jag hoppas vi ses igen farfar.

Känner att jag har det rätt gött nu. Gillar livet. Gillar min karl.

Nöjd med sommaren hittills och hoppas på några veckor med sol innan det vänder igen. Många saker kvar att göra på gården men vi får göra en prioritetslista så betar vi av så mycket vi hinner. Har varit sån fokus på att vi måste hålla på så fort vi bara är hemma. Det har lett till att allt annat har blivit bort prioriterat, för båda, som tex att köra cross och träna. Jag har inte mått så dåligt över det men sambon lider. Nu har vi bestämt att inte stressa och att vi gör andra saker också. Vilket är riktigt skönt. Så nu blir det träning för honom så fort han är helt frisk och jag kanske hinner springa en vända innan midnattsloppet..

Nej nu ska jag sova så jag är pigg på min sista semestervecka. Natti!

Jag har jobbat den här veckan och när jag kör in på morgonen så brukar jag filosofera en del. En sak jag har tänkt på är det här med semester och hur det påverkar mig. När rutinerna kastas om helt och hållet.

Självklart påverkar det mig. Jag är trött, så trött, jag är orkeslös, funderar mycket mera på flera plan (läs livet), mer ångest och oro (även om det inte alls är i närheten av hur det var förut) och känner mig allmänt låg. De 4 veckorna jag hade semester blev det inte alls mycket gjort här hemma av det som var planerat. Jag dejtade soffan och sängen en del i sällskap av en bok. Precis det jag trivs bäst med. Nu denna vecka när jag jobbat har jag varit helt slut. Dels är det sedan Turkietresan och för att få kliva upp på morgon. Tur jag går på semester igen imorgon, dock bara en vecka.

Men måste tillägga att jag känner mig stark. Inte alls i någon riskzon för att falla. Hittar mig själv mer och mer och börjar trivas. Trivs att vara mig själv igen. Det är faktiskt som natt och dag på bara ett år. Mer självsäker, vågar mera och önskan att få barn är borta. Självklart blir det väl barn någon gång. Tänk så många tårar jag fällt för att min sambo sagt sen när jag frågat om barn. Nu efteråt så tror jag att jag inte grät för att han sa nej och att jag inte skulle få barn. Jag tror att jag ville ha trygghet och en fast punkt i mitt liv istället för ett barn egentligen. Något som jag måste ta hand om och då måste ha rutiner. Framför allt tror jag det handlade om trygghet. Nu känner jag absolut ingen stress på den fronten. Hellre bara jag och sambon så vi har frihet att göra vad som helst. Att sticka iväg när man vill.

Ja vi får se vart livet leder. God natt!

Jag har inte skrivit om mitt mående och hur det går med medicineringen på länge.

Jag har börjat känna att jag mer och mer blir mitt "gamla" jag. Att jag blir mig själv igen. Jag har länge beskrivit mig som glad, positiv och inte rädd för att prova nya saker när jag har sökt jobb. Det var så jag var innan det brakade loss. Självklart fick jag mina utbrott lite då och då och jag hade perioder när jag hellre låg inne och läste böcker. Förut vågade jag ta plats, ville gärna vara den som bestämde och kunde diskutera för mig. Då var jag inte konflikträdd och hatade rutiner och att hela tiden göra samma saker. Då ville jag tänja på gränserna.

Detta var under skoltiden och efter det började jag tappa bort mig själv. Jag fortsatte som sagt att beskriva mig som hur jag var innan fast det absolut inte var så. Visst kanske andra skulle säga att jag var en glad tjej, och det var jag ibland, på riktigt alltså. Jag levde inte i ett totalt mörker. Jag hade ju mina maniska perioder och då var allt var bra.

Jag har de senaste åren varit motsatsen till den jag var innan. Jag var verkligen konflikträdd, rädd för förändringar, trodde inte på mig själv och att jag inte dög till något/någon, hade svårt att fatta beslut, negativ till det mesta (förutom under maniska perioderna, sen handlade det väl om förändringar), ledsen, nedstämd, ångestfylld och jag hade en längtan efter att bara få sova, att få dö. Under de värsta perioderna låg jag bara och grät och sa till min sambo att det här inte var jag och att jag måste få hjälp. Jag var rädd för mig själv. Ibland kunde jag vara känslokall och brydde mig inte när andra hade det jobbigt.

Nu känner jag att jag mer och mer börjar få tillbaka självförtroendet och att jag vågar stå på mig. Att jag kan diskutera om det behövs, fast jag orkar för det mesta inte med små konflikter utan bara acceptera hur situationen ser ut. Jag känner att om jag ska göra saker så ska jag göra det för mig själv och inte för andra längre, tex träningen. Förut var det för att ha ett gemensamt intresse som sambon och för att få vänner. Att vara vännerna till lags och att jag trodde att vännerna bara var vänner för att jag tränade med dem. Nu vet jag att de fortfarande finns där fast jag inte tränar och en av dem som började som träningsvän är bland den bästa vän jag har just nu och jag uppskattar henne väldigt mycket. Nu vet jag att jag måste vilja göra det för mig själv för att göra det hel hjärtat och tyvärr är träningen lågt prioriterad för tillfället. Nu känner jag att jag vill göra saker, upptäcka saker. Skulle mer än gärna jobba ett halvår i Norge för att sedan åka runt i världen, som var min plan när jag var yngre. Nu är kanske det inte helt lätt att sticka iväg när jag har sambo och bor i hus men någon gång i livet ska jag göra en lång resa eller rent utav bo i ett annat land. Det var och har blivit min dröm igen.

Jag strävade förut efter trygghet och rutiner för att få något i mitt liv som var stabilt. De perioderna jag klarade av att ha det så fungerade jag bättre men det är inte lätt när man är bipolär och när små förändringar kan förstöra allt. En resa, en fest eller en längre ledighet kunde förstöra allt. Det var inte bara dåliga saker som förstörde. Nu fungerar det faktiskt om sömnen ruggas lite, om det inte är sammalika. Självklart måste jag tänka på sömnen och jag blir lite påverkad men inte ens i närheten som förut.

Det är en skön känsla just nu. Jag är väldigt glad över medicinen och att den funkar. Att jag är stabil i mig själv igen. Självklart finns normala känslor som ångest, oro och irritation kvar. Det får jag acceptera, jag är inte ute efter att slippa det utan vill bara må bra. Jag är inte ute efter att vara som alla andra längre utan jag är ute efter att vara mig själv. Ett syskonbarn till sambon är väldigt lik sin mamma till utseende och får höra det rätt ofta men härom dagen så sa jag att jag såg hennes pappa i henne också och då svarade hon att hon såg sig själv i henne. Det är helt rätt. Hon är en egen individ och det ska vi alla vara.

Det får avsluta det hela. Ha en bra dag!

Jag har inte skrivit om mitt mående och hur det går med medicineringen på länge.

Jag har börjat känna att jag mer och mer blir mitt "gamla" jag. Att jag bli mitt gamla jag.

Det här med tidiga morgnar och jag. Det är en hatkärlek. Alltid hatat att gå upp tidigt och ligger gärna och drar mig länge (iaf till 9) men om jag kliver upp tidigt så tycker jag det är mysigt. Det är ett helt annat lugn på morgonen då. Det blir verkligen sin egna stund, inga ljud som stör. Allt är tyst och skönt.

När jag började jobba i Sveg, som är 4,5 mil bort, bestämde jag mig för att börja tidigt eftersom jag inte ville komma hem så sent samt att det är som lugnast på kontoret då. Senast 07.00 hade jag tänkt. Vissa morgnar pallar jag mig upp (helst under sommaren) och vissa tar jag sovmorgon på. Det är det bästa med jobbet, att det finns möjlighet till det. (Det och sommartiden! Jobbar bara 7 timmar mellan 15 maj-15 september.) Jag önskar dock att jag var mer morgonpigg så jag kunde gå upp lite tidigare och få i mig någon god frukost.

Får försöka bli bättre med frukost överhuvudtaget. Får inte i mig något om det är för tidigt och på en gång jag kliver upp. Ser ju så gott ut när andra äter.

I morgon blir det en snabbis till Östersund för att shoppa tält. Längtar så till helgen! Det ska bli så jäkla kul att få hänga med några av de bästa personerna en hel helg. Har införskaffat mig en keps och ska testa vilka stövlar som inte läcker. En grym helg med massa skratt tror jag på.

Helgen har varit perfekt. Lugn och skön. Började midsommarafton med sillunch hos mor och far och blev där nästan hela dagen. Var bara ner på träde (gammelgårn) en sväng och kikade runt. Annars satt vi på altanen hos mor och far och hade det trevligt. La oss vid tolv fulla av god mat. I går donade sambon på här hemma medans jag hängde med kusinen och kusinbarnen. Vi var bland annat ner på folkan (badplatsen) och hade planerat att ta årets första bad men det blev inte så då badkrukan i mig tog över. Blev bjuden på 3 rätters hos svärmor och drog sedan upp en sväng till familjen igen innan vi la oss. Sambon har jour den här veckan på räddningstjänsten så i natt drog larmet igång. När det börjar att pipa blir man helt ställd och fattar nada. Upp och yrade runt ett tag sen la jag mig igen. Putte kom hem vid 03.30 så i morse var vi inte så pigga.

Idag har vi stökat på här hemma. Städat ut garaget och varit på tippen med en hel släpvagn full med skräp, sprutat på växtdödarmedel på infarten och parkeringen, sopat bort allt grus från infarten, tvättat bilarna (min ser lika hemsk ut ändå), röjt upp i cykelhuset och kört in ved. Är helt nöjd med dagen. Kul när det börja synas ute också. Nu ska vi bara röja på gårn bara, alltså träd och sly. Det kommer bli fint. Fast jordvärmen ska ju läggas i år så då kommer ju gräsmattan bli fin.. Får trösta mig med bastun och att kanske gräsmattan på framsidan bli använd nästa år.

Det här var en helg perfekt för mig. Tack.

Snart går Putte på semester och vi är nästan fullbokad. Något hela tiden (jag som inte skulle planera något). Det är Östersund, Uddevalla, Ljusdal/Bollnäs, Sthlm, Turkiet och Yran. Kommer bli en kanon sommar!

Sov gott!

Igår sög semestern. Vaknade i söndags med halsfluss känsla i halsen och igenbommad näsa, självklart med en touch av huvudvärk också (dock vet jag inte om den beror på timmarna innan...) Iaf så var jag inte ett dugg piggare igår, sov vääldigt mkt. Kändes även av i bihålorna och feberkänsla, stoppade i mig alvedon forte och det blev lite bättre. Var inte den bästa starten på semestern men kroppen behövde väl det, bara att acceptera fast stressen över allt som jag vill hinna göra inte görs dyker upp.

Nu när jag vaknade kändes det mkt bättre faktiskt. Hoppas jag kan mota bort skiten med halstabletter, nässpray, piller och glass. Idag hoppas jag på att kunna röja upp i det rum som ska bli gästrum. Bara få bort skräpet. Ska klippa klart gräsmattan också. Så lite ska jag få gjort idag!

Hade det riktigt kul i lördags på klassträffen. Blev rätt så rund under fötterna men bakisen slapp jag. Vi var 9 st på dagen och 8 st som åt på kvällen från klassen. Sjukt att det är 10 år sedan. Det här är människor man tycker man känner så bra och som man har spenderat en stor del av sitt liv med och sen inser man att man inte alls känner de längre så bra man trodde (alla förändras) och alla har gått vidare. Några har barn, några har flyttat utomlands, nästan alla har flyttat utanför bygden (förutom jag och 1 till), vissa jobbar med saker man absolut inte trodde de skulle göra, ja och massa andra saker som man (iaf jag) inte kan förstå att det har hänt. Att det gått så fort. Fick frågan vad det bästa är som har hänt sen vi gick ur nian. Jag svarade Patrik, några svarade barn och några utbildningar och jobb. Tror jag aldrig kommer hitta någon mer perfekt människa för mig än honom.

Jag gillade skoltiden. Kan sakna den lite. Det är jag nog ensam om att tycka också i vår klass. Fast samtidigt har jag hört att folk från vår skola var rädda för mig och att de hatade mig under skoltiden. Jag har aldrig trott att jag var så hemsk men det var jag nog. Tyvärr. Jag har då aldrig medvetet mobbat någon på grundskolan. Om det är någon som har uppfattat att jag gjort det så förlåt. Det folk säger om mig passar inte in på min bild av mig själv. Jag trodde jag var den som ändå höll ihop vår klass och att jag var glad och positiv. Jag var gärna den som ledde och tog den rollen. Jaja, vi släpper skolan, blev bara ett riktigt uppvaknande i lördags. Thats it!

Nu har jag och Putte bestämt datum för inflyttningsfesten. Har bjudit några trevliga själar och ska kombinera ihop det med kräftskiva. Blir säkert kanon trevligt! Alla kan självklart inte komma men får ta en till fest med de. Bara jag får någon shotvän och Putte någon whiskeyvän så blir vi nöjda ;)

Nej nu blir det gofrukost. Ha de!