Kärlek är underbart. Att vara nykär och gå igenom allt som det hör till. Pirr i magen, spänningen, en ständig längtan till nästa gång man ses, alla saker man upptäcker om varandra, kroppskontakten, så många känslor som finns inom en. Men jag tycker att den bästa kärleken är den som vi har nu. Att längta hem till den personen som känner en bäst, den som förstår. Att få vara sig själv helt och hållet. Att känna sig fullständigt trygg. Att ställa upp på varandra. Att veta att man har någon, någon som man litar på. Att ligga i soffan med. Samspelheten. Någon att duscha med. Någon att krypa ner i sängen med på kvällarna. Någon att vakna upp bredvid. Någon som älskar en och som man älskar tillbaka. När man kollar på personen och känner att allt är rätt. Någon att skratta med. Någon att gråta med. Ärligheten. När man överväldigas av kärlek. När man får ett lyckorus. Att ha någon att dela allt med, både ont och gott. Att det är du och jag. Vi tillsammans. För alltid. Jag kan ärligt säga att det varit upp och ner och att vi kämpat med diverse hinder. Men vi har tagit oss över dessa. Vi är stabila nu men vi vet att det kan dyka upp saker som skakar om förhållandet men i slutändan så finns känslan kvar att fightas, fightas för vårt förhållande. Vi vill dela våra liv. Jag vill fortfarande hålla hand, pussas hela tiden, kramas, vara upp i honom, dela täcke, lukta på honom och känna mig hemma. Att duscha utan honom är inte lika bra. Jag säger flera gånger om dagen att jag älskar honom, och menar det. Jag talar om för honom hur fin människa han är, hur jag önskar jag vore som honom. Jag älskar att höra han skratta. Jag älskar att se honom glad. Att veta att jag bidrar till det gör mig glad. Jag talar om för honom hur glad jag är över att få ha honom i mitt liv, att han har valt mig. Patrik har gjort mig lugnare och när han skrattar åt mig när jag blir arg gör det att jag själv inte kan hålla mig för skratt. Patrik är en människa jag fortfarande vill dela alla upplevelser med, jag vill ta del av hans liv och jag vill att han ska ta del av mitt. Jag älskar Patrik och kommer att göra det i resten av mitt liv.

I år är det dags för återträff för vår klass som gick ut 9:an tillsammans. Har sett fram emot det i flera år och har massvis med ideer i huvudet. Hoppas och tror att det kommer bli grymt kul!

Idag jobbade jag igen. Ont i magen men hade möte hela dagen så det gick bra. Har fått sjukintyget och är sjukskriven till 15 februari så 18 februari blir det till att gå upp på 100 igen. Har bestämt att jag ska det. Sista veckan på sjukskrivningen ska jag jobba någon heldag så jag inte blir helt förstörd när jag börjar igen. Börjat bli piggare och gladare och sömnen har börjat ordna upp sig. Känns bra.

Ingen träning idag och vet inte när det blir. Dumt att chansa men hoppas jag får in 2 pass den här veckan.

Igår var det ett pass på bandet igen. Om det var smart? Nej. Idag är jag sjukskriven på "riktigt". Alltså med riktigt menar jag synligt, eller synligt och synligt, inte som psykisk ohälsa. Där vet folk i bland inte hur de ska förhålla sig och många säger till mig att du kan väl inte må dåligt, du som är så glad jämt, det syns inte iaf. Lättar att säga att man är förkyld. Det vet folk vad det är.

Igår på bandet så gick det tungt. Gick bara 10 min först för det fanns en tanke att springa 50 min. Efter sju,5 min så tog det stopp. Fick gå igen och trodde inte ens att jag skulle klara det resten av timmen. När klockan stod på sjutton,5 min kvar så tänkte jag att om jag springer sju,5 min så har jag iaf sprungit 15 min. Klockan rullade på och jag tog 5 min åt gången. När det var 2 min kvar på bandet så ökade jag tempot. Sprang först på 12,sju men Patrin tyckte jag skulle springa på 13,5 men lättare sagt än gjort. Det blev jag inte kvar länge. Frågade med förtvivlande röst om det var det jag måste springa på för att nå 1 mil på 1 timme. Patrik lugnade mig och sa att det var för att springa på 45 min. När bandet stannade kände jag mig nöjd iaf. 25 min, 5,9 km och jag hade tagit ut min på sista min. Jag trodde inte jag skulle kunna gå, flåsade som bara den och svetten rann.

Idag värker halsen ännu mera och trodde huvudet skulle explodera när klockan ringde sju. Värst var magen. Fick esopramazol utskriven i dec 2011 för min mage. Från mitten av nov till strax före jul gick jag ner från 83 kg till sjuttiofyra kg. Ont och fick inte behålla maten. När jag fick medicinen så hjälpte den mig mot halsbrännan, som jag hade haft dagligen i 2 år, men inte riktigt för det onda. Efter ett tag blev magen bättre och har ätit medicinen sen dess. Den tog slut i jul och jag köpte en receptfri variant, osopramazol, men den hjälper inte mot det onda. Haft ont i några dagar nu och i morse var det värre. Klev iaf upp och tände lamporna och drog upp gardinerna och kröp ner i sängen igen. Kände att det inte skulle vara optimalt att åka in till jobbet så jag ringde Patrik för att höra vad han tyckte (måste alltid få bekräftelse att jag inte är för mesig och känner efter för mkt när jag ska sjukskriva mig, varken jag eller Patrik är såna som sjukskriver oss. Haha säger jag som är halvtidssjukskriven..) I det här jobbet när man är sjuk känns det inte riktigt bra, avboka besök och ansökningarna dröjer. Tur jag har hon som jobbar 50 för mig som kan rycka in och ta besöken och ansökningarna. Känns lite bättre då. Nej nu ska jag försöka få i mig nyponsoppa och hoppas att värktabletterna kickar in.

Nä idag är jag besviken på mig själv. Blev en timme på bandet med till största del gående. Idag ville det sig inte igen. Glömde skorna så lånade ett par på plats. För stora och inte löpar skor. Inte alls bra. Kämpa mig igenom passet men med en besvikelse. Tror det är bra att jag är besviken och inte kände att jag nöjde mig med det lilla. Är man besviken så har man ändå gjort det man kunde och försökt fast det inte gått hela vägen. Nöjer man sig så betyder det att man inte gav allt utan bara var bekväm. Jag vill kämpa! Jag vill springa! När det går så dåligt efter min monster öppning så är det pissigt. Jag vill slå min tid, jag vill orka mera. Inte mindre. Undra om det hade gått lättare nu om jag inte öppnat så hårt? Då hade jag kunnat öka långsamt och växa för varje minut jag la på. Nu känns 40 min och 5 km låååångt bort. Får försöka igen på lördag.

Idag fick jag klart med en förlängning på sjukskrivningen. Känns bra. Tog tag i det in i det sista. Visste inte hur jag skulle göra men kände att jag inte ville gå tillbaka på 100. Det är först sista veckan jag börjat må bra, okej. Vill inte lura mig själv och tro att allt ska bli tipptopp nu om jag går tillbaka på 100 efter 1 månads sjukskrivning. Jag har inte planer på att vara sjukskriven en längre tid utan vill bara ha liiite längre tid på mig. Ekonomin tycker ju inte riktigt om att vara sjukskriven tyvärr. Men måendet före pengar. För första gången i mitt liv. Eller när jag tog studieuppehåll hade jag inte feta pengar heller men det var inte ett jobb jag svek. Det var bara mig själv. Och studiestödet var ibte så mycket att mista..

Ja till något annat, något roligare. Sommarens semester är bokad. Turkiet 1 vecka i juli. Seven seas, All inclusive. Längtar verkligen efter värme, en pool, massa bra böcker, massa goda drinkar och ett dopp i havet. Med härliga människor och den allra bästa, Patrik. Kan inte bli bättre.

Vet inte om jag ska vara besviken på mig själv eller inte? Egentligen är jag inte det, eller jo, men försöker intala mig själv att det är bara att acceptera att det kommer vara tungt ibland och att man då får göra sitt bästa. Min plan var att slå min tid på 5 km. Första misstaget var att gå på en högre hastighet än vad jag gjort tidigare. Vaderna drog ihop sig och smärtade. Drog ner lite i hastighet och det släppte en del. Efter 20 min var det dags för löpning. Andra misstaget var att dra upp hastigheten på 9 på en gång. Förut har jag sprungit på sju,8-8,2. Det kändes som att vaderna skulle sprängas och jag kämpade mig igenom 10 min innan jag fick trycka på paus och strecha vaderna. Hoppade på bandet igen men gick i 15 min på en lägre hastighet. När det var 15 min kvar tänkte jag att jag iaf skulle springa det. Sprang på sju,5 fram till de sista 2 min för höjde jag till 8,2. Det blev alltså 25 min löpning, inte i ett dock.. men 3,4 km löpning och kring 6 km allt som allt. Nya tag på måndag. Glöm.

Fick en pulsklocka av Patrik i födelsedagspresent i början av oktober ( en som på bilden nedan). Eftersom jag inte sprungit sen i september så har jag inte använt den ännu. Jag lånade Patriks klocka när jag sprang som hjälpte mig ligga jämt i puls när jag sprang ute. Jag glömde klockan båda passen i veckan och därför fick jag aldrig veta hur jag låg till i pulsen. På måndag ska jag lägga klockan på träningskläderna så jag inte glömmer den. Ska ju kapa tid på måndag och öka farten och då är det bra att veta vart jag kan ligga i fart för att orka hela vägen till 5 km.

Idag när jag vaknade värkte ryggen på vänster sida. Det har fortfarande inte släppt men hoppas att ett varmt bad ska mjuka upp kroppen så smärtan släpper. Känner mig rätt så pigg i benen men överkroppen är inte lika pigg. Lite lätt huvudvärk och min axel som fuckar ur ibland jävlas med mig. Och ryggen då som sagt.. Bara jag kommit in i löpningen måste jag börja träna axeln och ryggen igen. Det är där jag är som svagast.

Har laddat ner shape up appen och ska hålla mig under 1256 kalorier om dagen för att nå 65 kg till juni. Vore riktigt grymt att fixa det. Vill bort med fettet och sen få lite muskler. Idag längtar jag efter att få springa. Skulle så gärna hoppa på bandet och försöka kapa tiden på 5 km. Sprang det på ca 38 minuter igår. Vill ner på 30 min, minst. Planen nu är att ligga på 5 km ett tag för att börja springa fortare. Har ju ca 5 månader på mig till nästa mål, 1 mil. Har funderat på att ändra datum men vill känna av lite mera först hur kroppen reagerar. Men motivationen sprudlar iaf. Är rädd att den ska försvinna men jag ska kämpa emot.