Åh vad jag vill ha ett barn så vi blir en liten familj. Jag vill vara gravid för att sedan få föda ut en underbar liten varelse. Jag vill fälla tårar när jag för första gången ser den underbara varelsen. Jag vill ligga hemma i sängen med bebisen på bröstet. Jag vill ut och gå med barnvagnen. Jag vill byta blöja. Jag vill amma. Jag vill bada med bebisen. Jag vill älska den underbara varelsen så det gör ont. Jag vill uppfostra en människa att bli god. Jag vill få kramar och pussar. Jag vill ha sportlov med barnen. Jag vill åka på resa med min lilla familj. Jag vill äta mysfrukostar med familjen. Jag vill hämta och lämna på dagis. Jag vill upp till fjällen med min lilla familj. Jag vill ta med barnen på isen och sitta och pimpla och grilla. Jag vill ha ett barn och en familj. Jag vill skapa min egna familj med våra egna rutiner. Kommer jag någonsin få min lilla familj? Kommer jag kunna ta hand om min familj?

Sitter på bussen mot Östersund nu. Uppsatsen ska kickas igång och detta med en jäkla fart då vi inte gjort något ännu pga sjukdom och tentaplugg. Jag vill verkligen få den gjord och bli klar med skolan nu. Helst nyss! Jag vill inte studera nå mera utan jag vill koppla av och slippa stressen att jag måste göra klart skolan och över hur många uppgifter som är kvar att göra.

Tänkte berätta om tiden jag tog studieuppehåll förra året. Jag kom hem från Thailand i december 2010 och istället för att fokusera på skolan och göra uppgiften på analyskursen började jag julpynta, bakade tunnbröd, julbakade, shoppade julklappar, firade jul och nyår, jobbade och sen började flytten till den nya lägenheten. När analyskursen var slut i januari hade jag inte alls gjort klart uppgiften och en ny kurs drog igång var det mitt uppe i flytten och jag la ner mycket tid på flytten och kände att det inte fanns någon energi kvar alls för att studera. Jag satt på föreläsningarna och efteråt kunde jag inte komma ihåg ett ord som sagts. Jag var helt i en annan värld. Jag valde att ta studieuppehåll i slutet av januari och gjorde klart flytten. Under den här tiden började vardagliga saker att bli svåra för mig. När jag skulle ställa i böckerna i bokhyllan i bokstavsordningen kunde jag inte alfabetet. Jag kom till F kanske sen var det helt svart, det stod helt still och det var skrämmande. Likaså när jag skulle klä på mig så visste jag inte hur jag skulle få på mig min BH. Jag hade ingen aning om hur jag skulle knäppa den. Detta upprepades några gånger och jag trodde jag hade blivit helt väck i skallen. När jag har varit hemma så har jag alltid fixat lunch till Patrik men under februari och mars fick han fixa mat till oss på sin halvtimmes lunch. Jag ville inte kliva ur sängen och spenderade dagarna där tills Patrik kom hem. Då först kunde jag börja fungera som människa och utan han skulle jag inte ha ätit eller duschat eller gjort något över huvudtaget. Jag ville bara sova.  I april fick jag jobb så då vände det och jag började må bra och gjorde upp ett schema över när jag skulle kliva upp, äta frukost, jobba på dagis, lunch, gym, jobb som assistent och sen sova. Mina dagar såg så gott som ut så hela april och jag tränade och mådde bra.  I maj tog jobbet på dagis slut och då försvann en rutin och hela livet kastades omkull och allt sket sig, förutom jobbet som assistent. Att bita ihop och gå iväg på jobbet är något jag lärt mig men träning och maten funkade inte alls och jag mådde riktigt dåligt igen. Sen vet jag inte vad som hände för jag mådde riktigt bra under juni, juli och augusti. Sommarvärme kanske! Jag känner fortfarande att jag inte kan koncentrara mig, svårt att skriva och formulera meningar (iaf tycker jag att jag skriver konstigt) och att veta hur ett ord ska stavas kan ta ett tag att komma på. Allt flyter liksom inte på längre..

Är livrädd att hamna där igen och perioden just nu pendlar mellan depressioner, ”glada” stunder och stunder där jag tror att jag är mig själv. Inget är stabilt och det blir svårt att lita på sig själv och att jag kan fixa skolan den här terminen.  Under mina glada/energiska stunder tror jag på mig själv och fixar saker och ting i en väldans fart, då kan jag få skolarbeten som legat länge gjord på några få timmar och tycker det jag gjort duger och tillräckligt. Under mina depressioner kommer jag aldrig till skott och om jag skriver något så tycker jag inte det är bra och ser bara svårigheterna i det. Jag tror inte jag kan fixa uppgiften och få den tillräcklig bra för ett godkännande. Jag har alltid trott att jag har låga förväntningar och mål men efter samtal med en vän så uppfattade hon det som att jag alltid har så höga mål och att jag inte tycker något jag gör blir bra. Det kan är så, värt att reflektera över.