Idag är dagen man vill glömma. 5 år har gått. 5 år utan honom, min kusin. Man förstår inte hur mycket en person betyder fören de har dött. Jag hade aldrig trott att det skulle göra så ont och att man skulle bli så förlamad när någon i min närhet, i min släkt dog. Inte en kusin i alla fall, viss skulle jag bli berörd och ledsen men inte så nedslagen som jag blev. Att känslan sitter kvar så länge, den vill som inte försvinna. Man går vidare, livet går vidare men med något som fattas. Jag tror inte jag ens tänkte tanken att någon av mina kusiner kunde dö så tidigt, kanske därför jag inte trodde jag skulle bli så nedslagen av beskedet. Vi kusiner skulle alla dö när vi var gammal och grå och inte ung med livet framför sig.

Jag kommer ihåg dagen så väl, när pappa kom och knackade på. Jag var riktigt irriterad att han väckte mig så tidigt, det var ju höstlov så jag ville sova. Jag skrek och frågade vem det var och han sa att det var han. Jag klev upp ur sängen och virrade täcket omkring mig. Jag öppnade dörren och jag såg att något var fel. Pappa sa åt mig att sätta mig och då steg paniken inom mig. Jag trodde farmor hade dött och började gråta och frågade hela tiden om det var farmor. Pappa sa nej och då lugnade jag ner mig och slutade gråta och frågade om det var farfar. Pappa sa nej och att jag skulle klä på mig och följa med honom. Jag frågade vem? Han ville inte säga vem och sa att alla väntade och att jag skulle följa med. Jag ville veta vart och vem. Till slut sa han Billy. Billy sa jag? Jag fattade inget först. Jag tänkte att nej nu har han kraschat någon bil igen, varit med om en olycka eller liknade och ligger på sjukhuset svårt skada. Att han var död fanns inte i min värld. Jag frågade vad som hade hänt och pappa sa att jag skulle följa med till min morbror. Jag började irra runt och klä på mig och jag var så arg. Jag riktigt kokade inombords. Jag ville veta vad som hade hänt och frågade om han var ok. Pappa berättade då att han var död. Jag tog fortfarande inte in det. Jag ringde Patrik och var arg. Jag sa att du vet väl redan eftersom du jobbar på carlberg? Vad frågade han? Ja men det vet du väl skrek jag! Billy är död. Han visste ju så klart inte det och jag sa att jag hör av mig senare. Jag åkte med pappa till min morbror och gick in i huset. Jag såg min mamma och hon pekade på Tommy, Billys lillebror, som stod vid fönstret i vardagsrummet. Jag gick fram till honom och då brast det. Jag la mina armar kring honom och vi kramade varandra hårt och grät. Jag ville inte släppa taget om honom men då såg jag min kusin Angelica och en barndomskompis, Emma komma in i rummet. De frågade om jag ville se honom och jag fattade inget. Vadå se honom? Han var ju på sjukhuset, i alla fall i mitt huvud. Att han var där hade inte jag tänkt på. När jag såg honom var allt så overkligt. Han såg ut att sova, så fint också. Han var jätte fin och han såg så fridfull ut. Min kusin. Resten av dagen var hemsk. När bårbilen kom fick jag panikanfall och Emma fick lugna ner mig. Vi var där ett tag innan vi åkte hem och människor kom och gick. Pappa ville att jag skulle sova hemma och jag gjorde det någon natt men jag tror att första natten sov jag med Patrik. Han fick hålla om mig hela natten medans jag grät och dagen efter fick han komma hem från jobbet för jag klarade inte av att vara själv. Resten av veckan och veckan efter umgicks jag med Tommy och Jimmy, Billys bröder. Jag hoppas att jag hjälpte dem och inte bara var i vägen och påträngande. Jag tror jag behövde dem också. Jag tog hand om Max också, Billys son i två dagar när det hade hänt. Det hjälpte jätte mycket också. Ja det var dagen jag önskar jag kunde radera ur mitt liv. Den dagen jag önskar att den aldrig hade inträffat.

Alla har säkert en massa roliga minne om honom och han var känd bland många på både gott och ont. När jag flyttade till Hede och sa att jag hette Hagström i efternamn så frågade många om jag visste vem Billy Hagström var. Självklart visste jag vem han var, min kusin! De minne jag värnar mest om honom är när han bodde i stugan utanför huset i viken och jag var in och hälsade på honom som snorvalp och han spelade massa musik, då fick jag en singel av honom. No limit med 2 unlimited. Det tyckte jag var coolt då. Sen kommer jag alltid komma ihåg första gången jag var på fest hos honom som 13 åring (fast jag drack inte, vi blev bara insläppt för jag var hans kusin och satt och hängde med de äldre coola grabbarna) och sen de gånger han kom upp till mig i Hede och hälsade på. Vi hade riktigt roligt och hittade på massa bravader. En annan sak som betyder väldig mycket för mig är när han sa att han hade kollat upp att vi fick gifta oss. Haha, jasså det får vi undrade jag. Ja och jag vet att om jag gifter mig med dig så behöver jag aldrig gå hungrig igen för du kommer alltid se till så det finns mat på bordet svarade han. Det om något är en riktigt komplimang. Det finns hur många mer minnen med honom som jag håller hårt i. Jag måste också tacka honom för mitt namn, det var ju han som var kär i Linda Larsson när jag föddes och såg till att jag blev en Linda istället för en Matildé. Dock gillade jag inte namnet Linda när jag var yngre för det fanns inget smeknamn på det. Matildé var mycket bättre för då kunde mina vänner kalla mig för Tildé. Nu är jag nöjd med mitt namn och får jag en flicka kommer hon självklart få heta Matildé.

Om någon tagit illa vid sig av det jag har skrivit så säg till så tar jag bort denna text.